Tankar så här två månader efter

Det var fjärde juni då jag senast skrev ett inlägg. Inte såå länge, tänkte jag och kollade på datumet nere i högra hörnet, tills det slog mig att det nu är 27 juli med L, inte N.

Nåja, hur som haver. Responsen har varit enorm då jag skrev på instagram och bloggen om missfallet. Så otroligt många som gått igenom det att man knappt tror det. Jag intervjuades även till tidningen Västra Nyland förra veckan och intervjun var med i tisdags, skriven av Charlotta Svenskberg.

västis

Men, åter till responsen. E n o r m t många kontaktade mig via diverse plattformer och berättade om sin sorg eller sin längtan. Vilket gör det ännu mer sorgligt, att så otroligt många runtom mig går igenom den här sorgen och alla dessa känslor, utan att prata om det alls. Så borde det ju inte vara alls! Känslor finns det verkligen från ena ändan till den andra, för samtidigt som jag är såå glad för alla gravida just nu, är jag mycket, mycket bitter och riktigt så där grön av avund. Men, alldeles som förr älskar jag att snacka graviditeter, förlossning och barn så man behöver inte vara rädd för mig. Önskar bara det vore jag som skulle få berätta, för just nu hade jag varit i såna veckor redan att jag hade börjat känna rörelser.

Det som folk mest säger som ”tips” är ”slappna av, tänk inte på det, sluta stressa”, men vet ni vad? Jag är med i en hemlig grupp på Facebook där vi alla längtar efter barn, och något av det vi mest hatar att höra är just dessa ord. Vet ni varför? Jo, för de här orden beskyller den som försöker för att försöka för mycket. Längta för mycket. Vilja det för mycket. Det kanske inte låter så i öronen på den som säger det, men då man för n-te gången får höra en berättelse om hur person x blev gravid en månad efter att hon slutade stressa, då börjar det redan bränna i ens öron. Tyvärr. Dessutom hade vi en paus på ett halvår innan bröllopet då vi inte försökte. Ingen bebis. Så tack, men säg gärna nånting annat. Dessutom har vi nu försökt så länge att vi (jag kanske främst) vet A L L T  om vad jag ska, inte ska, borde, inte borde göra för att bli gravid.

Men nog om det! Jag vill inte gnälla så mycket, tänkte bara ge en liten inblick i känslor och tankar som snurrar så här två månader efteråt. Det tog 8 veckor prick för kroppen att komma igång igen, inte en sekund för tidigt. Nu blickar vi framåt och hoppas att det inte händer igen utan att nästa gång är vår tur.

björkar

När inget går som man tänkte

Första delen av inlägget är skrivet 14 maj 2019.

Saga väckte mig med sin hosta kvart över tre på natten och jag som skulle testa på morgonen var lite lätt frustrerad på kroppen som behövde gå på wc. Jag hade redan testat tre mornar i rad men visste att det var lite på gränsen till för tidigt då. Brösten ömmade och i magen knep det till lite nu som då.

Nå, när hon äntligen somnade om gick jag för att testa, 12 dagar efter ÄL. Ett streck… ett streck.

Jaha. Men fortfarande med lite hopp.

Gick o kollade på Saga som hostade igen, och återvände sedan tillbaka till badrummet.

Ett streck. Två streck. Två streck? Ett riktigt, riktigt svagt. Men ett streck till ändå.

Först tårar. Sjutton månader senare får jag två streck. Sen panik. Känns det inte lite som att mensen ska komma ändå? Jag vet ju att det är ett symtom på graviditet också men ändå är rädslan där genast, att det här inte kommer gå hela vägen. Ska jag behöva vänta sjutton månader till sen, sjutton månader av ”Ska ni int skaffa syskon då? När ska ni skaffa syskon? Ska inte Saga bli storasyster nångång?” osv.

Före jag vågar ladda ner en gravid-app ska det testas på nytt. Två streck betyder graviditet även om det är svagt, men vem vågar lita på det? Så idag ska det handlas ett nytt test. Eller fem.

Tills det kan jag alltid dricka kaffe innan jag behöver dra ner på det.

4 juni 2019.

Jag gick på ultraljud igår efter att ha blött i åtta dagar i sträck.

Jo, där fanns ett litet liv. Men ett liv som slutat växa två veckor sen och inte alls motsvarade vecka sju. Trots att jag la mig ner på britsen med armar och tår korsade och ett hjärta som bultade hårt och hoppades på mirakel, så visste jag. Hela tiden visste jag att det inte kommer bli nåt av denna graviditet. I nästan en månad hann jag gå omkring och vara livrädd för att glädjas samtidigt som jag försökte säga mig själv att jag måste kunna vara glad även om det går åt pipan.

Det gick åt pipan. Alldeles som jag misstänkte, och jag känner ett skriande behov att skriva av mig, för jag vet att så otroligt många i min bekantskapskrets har varit med om samma, men ingen pratar om det. Varför inte? Man ska väl inte behöva skämmas för att man försöker skapa liv.

Just nu har jag enormt sjukt i magen och väntar på om det blir bättre eller värre, väntar på att allt ska komma ut, funderar på om jag borde sjukskriva mig eller om jag vågar fa på jobb imorgon. Hur ska jag kunna vara glad på jobbet när själen skriker? Men är missfall en orsak att vara hemma? Jag vet inte vad jag själv vill och alla känslor är tillplattade, jag är mest bara sur och irriterad medan resten är tomt. Så många tankar som snurrar.

Tre lustiga saker som gör mig glad

Jag har rätt länge haft en lista i huvudet på lustiga saker som gör mig glad. Jag tycker alla borde göra en sån, för det finns ändå alltid en hel del små vardagssaker som gör en lite glad i själen. Vissa mer barnsliga än andra, med tanke på punkt två i min lista.

Punkt 1 – Bruna hönsägg. Jag blev alldeles lycklig ända in i själen när jag köpte ägg här om dagen och de var bruna. Av nån anledning skänker det mig glädje.

Punkt 2 – När man kör rätt hastighet på en vägbit, och nån åsna hänger fast i bilens rumpa (säger ni andra också bilens rumpa?) och inte kan hålla nån slags avstånd what-so-ever, för att sen fräsa om 40 kilometer överhastighet och försvinna i horisonten… och där trodde ni jag var en vuxen människa som tycker det är skönt att slippa såna chaufförer, men sini nej, det som skänker mig ofantligt mycket välbehag i denna situation är när man fem minuter senare kommer ikapp samma bil som hamnat bakom tre lastbilar, sju bilar och en traktor. O så får man köra där bakom dem o stirra stint o fråga dem mentalt om det var värt det?

Punkt 3 – Nånting som ger mig galet mycket bra fiilis och som jag kan sakna ofantligt mycket under vintermånaderna är den där sekunden då man öppnar dörren när det är varmt och fuktigt utomhus, och så känner man doften. Den doften vill jag ha på burk. Det bästa som finns när man åker till t.ex. Kanarieöarna är att stiga av planet och slås av den där väggen av saltvatten, värme och fukt. Mmm-m-mmmmmm.

20180910091336_img_0660_30904476028_o

En natt utan barnet

Vet ni, inatt var Saga hos sin momi på övernattning. Jag tänkte så klart genast på SOVMORGOOOON!! Jag var vaken länge för tänkte att jag ju får sova ut. Gick till och med i duschen på kvällen fast klockan var midnatt.

O så vaknar jag av ögonvärk klockan sex. Så där att jag inte får upp ögat men inte kan ha fast det heller, för det svider o värker så. Nå, somnade otroligt nog nästan om, tills katterna tyckte att de skulle leka och leka skulle de verkligen. Efter tre varv över mitt huvud nappade fröken Iris 4 månader fast i mitt finger, som råkade vara en millimeter över kanten, med sina klor och hängde kvar där. Så ni kan ju tänka er den goda fiilisen efter det.

Hur som haver, klockan är 07.04 och jag dricker morgonkaffe. Avslappnande natt som vanligt. Tröttare än jag var igår. Idag ska jag storstäda för sen kommer jag knappast hinna eller orka med nånting sånt i några veckor framåt. Men det fixar sig.

20180827093946_IMG_0219

Idag längtar jag efter sommar och semester.

Ett par veckor senare

Jag tänkte börja veckan med något så sällsynt som ett blogginlägg! Det är ju två veckor sen senast igen och här emellan har jag varit på semester och tillbaka på jobb en tid redan.

Det har av orsaker jag inte går in på desto mer varit en tid i livet på sistone där inget riktigt går att planera – varje vecka är planerad men så hamnar jag ändå ändra om och lämna allt jag tänkt. Det har varit så sen oktober ungefär så det var ooooobeskriiiivligt skönt att ha semester och kunna göra det som kändes bra just den dagen. En dag målade jag om i Sagas rum, det kommer jag försöka uppdatera lite mer om om ni vill läsa? Det blev riktigt dunderbra, både Saga och jag är såå nöjda! En dag åkte vi till simhallen på tumis. En dag var det lekdejt som gällde hos Linda och hennes barn.

Det kanske största som hände under vår lediga vecka var att vi fick hem en kattunge, så nära som från grannhuset. Hon heter Iris och hon är en riktig djävul till buse kan jag säga. Nerverna testas minsann!

Men söt som socker, det är hon.

47275219361_64087411b4_k (1).jpg33399428548_e609fb9099_k.jpg47275219421_5a771ae8c2_k.jpg

En sista push

Hela veckan har jag känt mig krasslig och på väg att bli förkyld, men tack och lov så mår jag lite bättre nu. Idag är nämligen dagen för en sista liten push på jobbet, innan jag får 11 dagar semester. Så otroligt skönt och välbehövligt just nu att ni inte kan ana.

20180910090723_IMG_0636.JPG

Först tänkte jag åka och köpa lösgodis om jag vågar (magsjukerisk & emetofobi >< sötsug), sen ska jag hämta Saga från dagis och efter det ska vi hämta hem en kattunge från grannen tillsammans. Saga vet inte om den ännu men jag hoppas hon blir glad. Hennes reaktioner på djur är lite lustiga, får hon en kattnos i ansiktet så blir hon äcklad, och helst ska Ellen inte vara i vägen alls. Men plötsligt vill hon att Ellen ska sova med henne, vilket ju tyvärr inte är vad Ellen vill. Så jag förväntar mig inte egentligen nån reaktion idag. Jag däremot har väntat som en tok! Ska bli såå härligt. Kära Milla-katten började må så dåligt så vi gjorde det tunga beslutet att ge henne eutanasi. Jag minns att när läkaren sa att inget kunde göras för pappa så tänkte jag först på vår kära Milla, som var vår gemensamma katt. Stackars liten fick inte ett bra liv som jag hade velat, vilket gör mig så ledsen. Nu får hon sova i famnen på pappa där uppe i himlen i a f ❤

20180912132601_IMG_081820180914182118_IMG_0860

Nåväl, jag kommer iväg på sidospår hela tiden. Ikväll ska vi skåla i skumppa och se nån serie på tv, för hurra, semestern, här kommer jag ! ❤

Bilder från vår härliga bröllopsresa förra september. Vi åkte till Igrane i Kroatien, en liten by där det fanns två hotell och några småsmå turistbutiker och inget mer. Bara underbara stränder av sten och härligt, klart vatten. Sjukt bra honeymoon. Vi åt och drack och sov, solade och simmade.

Om föräldraskap i allmänhet

Idag skulle jag vilja blogga lite om… att blogga. Och om föräldraskap.

Jag hinner aldrig blogga, och om och när jag hinner så orkar jag inte.

För vet ni, föräldraskap. Det är så otroligt, otroligt givande. Som igår, när Saga redan legat en timme och babblat, läst, druckit vatten, sjungit, ropat, velat ha sällskap… och så ropade hon på mig. När jag gick in till henne satt hon upp med armarna utsträckta och sömndrucken blick. ”Jag vill ha en kram” och så fick jag varma, mjuka armar runt mig. Sen somnade hon gott.

Men det suger verkligen musten ur en emellanåt. Inte alltid själva uppfostrandet i sig, men allt som hör till. Funderingarna om man gör rätt. Om man uppfostrar en vänlig person eller en som kommer tappa nerverna av saker lika fort som jag gör just nu. Om man hanterar ilska och sorg på rätt sätt. Om hon ser på tv för mycket och är ute för lite.

För att inte tala om oron över barnet. Om allt är okej, om hen är frisk, om hen är lycklig.

Just nu har vi en period då minsta lilla motgång leder till gråt, exempelvis blev det både ilska och gråt igår då maten ren var klar och inte behövde Sagas hjälp. Det är inte heller fråga om en diskret tystlåten gråt utan en som ser till att grannarna nog vet om att fröken är ledsen. Vi talar mycket om allt och Saga har lärt sig berätta vad hon känner väldigt bra, men ändå funderar man ju om man borde göra saker och ting annorlunda för att slippa gnället och gråten. Jag antar att det hör till, men det är uttröttande då vi plötsligt ”gått tillbaka” några steg.

Men på tal om det, vet ni vad jag verkligen tappar nerverna på? Jo, när man berättar om nåt som är tungt och folk säger MEN VÄNTA BARA. Ibland ska man ”bara vänta” tills barnet är typ två månader äldre. För DÅ minsann är det tungt. Som om två månader förändrar så mycket när barn utvecklas så otroligt olika.

Vänta bara, ja. Hittills har vänta bara lett till irritation från min sida och insikten om att det aldrig blir värre, utan snarare lättare i takt med att Saga blir klokare och klokare.

_mg_4017_26735987173_o.jpg

Vänta bara. Det blir ännu bättre.