Kroppspositivitet

Alltså känslan när man ba slänger sig i soffan efter en helt magiskt bra dag på tumis med Saga o sen får ett meddelande om att Daniela skrivit ett fint inlägg om hur inspirerande jag är för henne… Vilket avslut på en sjukt bra dag! Okej inte ett helt inlägg men en del av inlägget är tillägnat mitt instagramkonto, som ni hittar under namnet @sandravaihela. Följ mig gärna! Det är rätt mycket kroppspositivism, bröllop och selfies just nu så kika in om ni vill hänga med!

Annars har dagen som sagt varit helt magisk, min kära treåring och jag har inte grälat om nånting en enda gång. Minns inte när det hände senast men tror det var före hon fyllde två. På allvar alltså. Hon har haft min fulla uppmärksamhet och vi har gosat, skrattat, shoppat, myst, läst, lekt, hängt tvätt och bara varit tillsammans. Så skön dag utan planer. Vi åkte till Salo på morgonen och jag kunde till och med prova en tunika i lugn o ro. Helt helt otroligt. Lite deppigt att det är så otroligt ovanligt men det hör ju till i den här åldern att man käbblar cirka en gång i timmen. Skönt ändå med omväxling.

Imorgon är det jobb som gäller och jag försöker verkligen intala mig själv att det inte är måndag utan lördag… Det är svårt kan jag berätta! Efter jobbet plockar jag upp 2/3 brudtärnor för lite bröllopspyssel och senare kommer även den tredje till oss. Känner jag oss rätt pysslar vi en kvart och ”provsmakar skumppa till välkomstskålen” i några timmar efter det. Allt medan vi äter allt för mycket snask i olika former, smaker och mängder. Ahh, lösgodis. Ska bli gött med en tjejkväll! Saknar mina tjejer konstant och varje dag.

Nån dag ska jag inspirerad av Danielas inlägg, skriva lite mer om kroppspositivism för mig. Vill ni läsa om nåt speciellt?

Annonser

Det kom ett brev

Igår var en tung dag. Jag blev aldrig pigg och det hände saker under dagen som gjorde mig rätt nedstämd, mest av oro för en annan person. Så när jag kom hem var jag nästan dränerad helt på energi, tills jag såg att jag fått post… Ett brev, närmare bestämt.

40978654070_02bc63913a_o.jpg

Slut som jag var frågade jag ändå tärnorna om det var okej att packa väskan först idag, och det var det. Hade nog annars blivit en rätt diffus hög med kläder kan jag tänka mig.

Men nu är väskan packad och hjärtat är fyllt av förväntan och kärlek. Nu ska jag ”bara” vänta. Och släpa på väskan. Undrar om det räcker med att jag har den i bilen eller borde jag ta med den till jobbet ända…? Vad tror ni?

Förlovningsdagens glamour

Igår kväll lyckades vi med att faktiskt vara på tumis, blivande mannen och jag. Oftast har jag en massa att göra eller så måste han fa på jobb. Men igår lyckades vi se varann och prata utan störande moment. Kvällen innefattade pizza, besök på vår ”lokala bar”, klädtvätt ( så klart, vi har varit utan tvättmaskin i flera veckor), och mitt i allt när jag låg på soffan slog det mig;

  • ”Det är ju vår förlovningsdag idag!”

Som det råkade sig hade jag köpt en liten flaska skumppa, kanske jag undermedvetet mindes, så vi korkade den och skålade för oss. Om 56 dagar säger vi ja och får börja fira bröllopsdag istället, det ska bli så fantastiskt kul! Med den här mannen har jag vuxit så mycket och lärt mig så mycket, och han likaså. Tack Yle X3M för communityn som fanns en gång i tiderna, där har vi chattat för första gången sommaren år 2010 och sen träffats IRL i november 2010. Utan den här människan skulle livet kännas halvt.

du

 

Fredagslyx

Idag är det fredag! Jag tänkte lista tre lyxiga grejer med just denna fredag;

  1. Jag har morgontur! Hurra!
  2. Vi brukar äta pizza på fredagar. Hurra!
  3. Ikväll är barnet hos sin fafa så jag behöver inte natta någon annan till klockan 22. Hurra!

Det tycker åtminstone jag är skönt. Vad för positivt finner du i denna fredag?

_MG_7219.jpg

Anemi

Idag har jag hela dagen sett fram emot att få gå och ge blod. När Saga föddes blödde jag över 4 liter och fick därmed tilläggsblod, så speciellt efter det så har jag velat ge tillbaka. Förra gången var november 2013, stod det på min lapp.

Jag fyllde i blanketten, tog en nummerlapp och väntade en stund. PLING! Så skuttade jag iväg till personen som skulle intervjua mig före blodgivningen. Men tyvärr, efter tre stick i fingrarna och ett blodprov i armen, så visade det sig att mitt hb står på 97. Det normala är ju 120-150 för kvinnor.

Efter att jag fått blod när Saga föddes så hade jag hb 88. Då var jag rätt väck.

Det här förklarar så otroligt mycket att jag nästan grät i bilen. Hur länge har jag inte gått med en enorm trötthet som jag bortförklarat med än det ena, än det andra? Det är inte normalt att tvingas pina sig att stiga ut ur bilen när man kommit hem, för att man är så fruktansvärt trött. Det är inte normalt att se på andra människor och undra hur tusan de orkar göra annat än allt det där mest nödvändiga. Det är inte normalt att a l d r i g känna sig pigg.

Så nu ska jag boka tid till läkare så att jag får veta varför mina nivåer är så galet låga.

 

En ”bra” mamma?

Flera gånger per dag känner jag mig som världens sämsta just nu. Treåringen i huset testar nerverna till bristningen och jag är irriterad, arg och tvär mest hela tiden, känns det som. Vi grälar tusen gånger per dag om allt från kläder och strumpor eller icke strumpor till vad man äter till kvällsmat.

Dessutom är det mest bara jag som duger just nu, efter en stund duger nog pappa också men allra helst vill hon ha mig till allt. Att hon bokstavligen aldrig är tyst gör ju sitt också, jag menar verkligen bokstavligen. Från att hon vaknar till att hon somnar är det konstant hummande, nynnande, pratande, skrikande, gnällande, sjungande, hojtande. Det är ju roligt på samma gång att hon är så otroligt språkligt begåvad, men ibland önskar jag mig verkligen en tyst stund då hon leker själv utan att behöva prata med mig konstant. Jag är redan stressad från tidigare med allt och önskar verkligen att jag vore född med längre tålamod emellanåt just nu… Men jag försöker intala mig att bråkigheten är en fas, att hon testar och växer, att hon trotsar så vanvettigt med mig för att hon vet att hon kan….

Men det är såååå tungt just nu kan jag berätta! Berätta gärna om era treåringar också.

_MG_7275.jpg

Helt ljuvlig ändå, min lilla argbigga.

På publikens begäran

Jag är rörd. Påriktigt. Ni är många som bett mig öppna gamla bloggen igen. Så nu ska jag sluta rådda av och an, och hållas här. Här finns ju ändå allt från bebistiden med Saga, positivt och negativt, alla minnen från 10 år tillbaka, nästan hela sambons och min historia.

Så ja, nu ska jag sluta flamsa omkring och hålls här. Okej?