30 dagar

Idag är min sista dag före jag har fyra dagar ledigt i sträck. Kan inte säga annat än att det ska bli skönt. Fick igår lite dåliga nyheter som verkligen blev droppen av allt, tappade koncentrationen totalt och minns inte riktigt nånting av förmiddagen. Som tur kunde jag ta en kortare dag och åka hem, där jag tydligen somnade sittande o sen kände jag mig som en bit paff hela dagen. Bra där! Nu med nya krafter igen. Skönt. Ibland behöver man en paus och jag har verkligen inte sett mycket av dem den senaste tiden. Anemin påverkar ju också fast jag inte vill erkänna det.

Slut på gnäll! Idag är det 30 dagar kvar till bröllopet och det börjar vara ganska klart. Imorgon hämtas brudklänningen som sagt och på lördagen drickorna. Hade en inköpslista till Ikea men den behövs ej då några tyvärr inte kan komma och fira vår dag med oss. Skönt på ett sätt, nu behövs bara batterier inhandlas till led-ljusen.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiih det ska bli så kuuuuuuuuuuuuuul!!

Annonser

24 dagar

Nu börjar det märkas att allt närmar sig. Pusselbitar faller på plats och jag skriver den sista inköpslistan till Ikea. Alkoholen ska hämtas på veckoslutet och bordsplaceringen börjar se någorlunda ut, ja, vi vet åtminstone var de flesta ska sitta. Jag har bestämt mig för mitt efternamn och känner nu att det är rätt, även om jag nog får en liten identitetskris nu som då.

Denna vecka ska jag hämta min brudklänning, gå på provsmink och -frissa, o så ska vi boka vår bröllopsresa. Jag hade drömt om Amalfikusten, blivande maken hade drömt om Island eller Lappland, så vi kompromissade o åker till Amalfi. SKOJA! Det blir ett helt annat ställe, men före vi har bokat får ni inget veta, tyvärr. Ifall nånting händer på vägen.

Min allra, allra största stress är att jag har planerat så länge, men ändå kommer dagen att gå så fort. Jag vill ju att den ska pågå länge, länge, länge! Försöker fånga stunden redan nu och njuta av de här sista veckorna av planering, spänning och fjärilar, men det är svårt i vardagsrumban. Tänker mest på städning av det ena o andra innan, jobb, och på att det är 24 dagar kvar till semester.

Nu sitter jag o dricker kaffe och peppar mig för idag, jobbar tio timmars dag och Saga vaknade klockan fyra, kom till vår säng, o lallade på där i över en timme… Jag är trött! Fånga nu sen dagen när ungen vill stiga upp klockan fyra.

 

Fredag

Fredag! Hurra! ropar de flesta idag. En del av oss jobbar dock ännu två dagar innan vi får njuta av en dags ledighet. Inte för att jag är bitter idag. Nej, men, hurra för det ändå. Nästa veckoslut har jag långledigt och ska på provsminkning och -frissa inför bröllopet. Imorgon är det ynka fem veckor kvar, och det känns som en väldigt, väldigt kort tid. Jag hinner inte ens fundera så mycket på bröllopet just nu men kanske lika bra. Kvällarna går åt till pyssel som inte kräver så mycket tankeverksamhet och dagarna går åt till den vanliga dagis-jobb-äta-natta-rundan. Idag är Sagas sista dagisdag innan hon går på sommarlov, så kommande veckor blir på sätt och vis ett ännu större projekt att flänga runt under. Ja ja, en dag i taget!

Vi (jag) borde dock ta en dag eller två till att verkligen reda upp att vi har allt som behövs, göra bordsplaceringen, köpa det som köpas skall, ha ”möte” med tärnor och bestman och fixa ihop dagens totala ungefärliga schema.

Ingen panik, alltså. Känner stressen stiga bara för att jag skrev det där, haha! Det största molnet på himlen just nu är dock mitt kommande efternamn. Så. Otroligt. Svårt.

 

Inatt jag drömde…

Just före jag vaknade i morse hade jag en dröm som kändes så hemsk och tog så rakt i hjärtat att jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Jag drömde att vi tillfälligt hade tvingats adoptera bort Saga, men när hon väl kom hem igen åkte vi buss och ”adoptivmamman” fanns i samma buss. O henne kallade Saga mamma.

Usch vilken mardröm! Vill aldrig att mitt barn ska kalla en annan kvinna mamma. Inte ens om jag inte längre finns, då vill jag att hon ska veta o minnas hennes riktiga mamma. Men det här beskriver ju ganska väl ångesten jag känner över att inte ”hinna” med mitt barn i sommar. Först efter bröllopet, o då ska det minsann gosas i två veckor framåt allt vad vi hinner. Tänker hänga på diverse stugor, äta gott, leka, åka på kryssning, åka till Mumindalen… Allt det där som just nu bara skjuts upp hela tiden.

Då tänker jag också att jag säkert orkar lite bättre med allt, just nu tar ju orken bara slut mitt i allt. Men goda nyheter, jag är inte längre konstant yr! Hurra!

Inte för att jag räknar… Men dag 2/6. Imorgon slutar jag tidigare så då får jag hämta Saga o vi har en kväll på tumis. Ska bli härligt.

_MG_6571

Gosmunken min.

Brukar ni tyda era drömmar?

”Om jag går mentalt stabil ur detta”

Denna morgon läste jag ett inlägg av Eva Frantz där hon beskrev hur hon som belöning för att ha klarat av en helt totalgalen vår köpte sig en grej hon velat ha i tusen år ungefär, och då började tankarna vandra om hur jag borde göra lika. Denna sommar är och kommer fortsättningsvis vara totalgalen för min del. Så galen att vi får ”ge bort” vårt barn en månad till far- och morföräldrar. Låter vansinnigt, eller hur? Men så är det.

Målet för att överleva denna sommar borde ju vara bröllopsdagen som nu befinner sig ynka 40 dagar bort och vars fantasi för hur det kommer bli ger mig pirr från tårna till hårstråna som aldrig vill lägga sig på hjässan.

Men likväl är det en enorm stress än så länge, det ska fixas mycket ännu och införskaffas än det ena, än det andra. Mestadels dock kul att fixa! Men att gifta mig med mannen i mitt liv är väl ingen belöning för stresstålighet. Det är ju endast livsbonus.

Jobbet, då? Ja, jag älskar mitt jobb men igår kväll tänkte jag första gången i mitt liv på allvar ”Ingen tackar dig om du går in i väggen”. Det får säga tillräckligt, det är lite stressigt om vi säger så. Men jag klarar det, det vet jag. Tanken var en bra uppväckning igen.

Sen Saga, då. Älskade tokiga arga kärleksfulla surpuppa till treåring. Humöret och känslorna går i berg- och dalbana i 360km i timmen och man hänger inte med. Största delen av tiden känner jag mig dålig som förälder samtidigt som jag övertalar mig själv att alla känner så här, alla alla alla föräldrar känner så här. Åtminstone de med lika intensiva barn som vår fröken. Sen är jag ju inte själv heller den lugnaste fågeln i boet. Hon är ju inte heller min belöning, hon är rent och skärt mirakel.

Förutom detta har jag ju då anemi orsakad av järnbrist orsakad av enorma blödningar varje månad som endast kan stillas med hormoner eller medicin, av dessa vill jag ha ingendera men funderar ändå på att ta ut medicinen jag fått på recept för att minska. Det var när att jag skulle ges blodtillägg när jag var till läkaren, så jag är glad att jag bestämde mig för att gå till blodgivningen då detta uppdagades. Tröttheten är fortfarande gigantisk och igår sov jag två tupplurer i bilen medan vi åkte hem. Men det blir lite bättre varje dag inbillar jag mig.

Så, vad är min belöning för att klara av denna sommar? Tänker mig att bröllopsresa med lyxig svit vore kul men det gör vi ju ändå, om än antagligen med lite mindre lyxig svit. Jag får lite ekonomisk panik av tanken att sätta så enormt mycket pengar på ett rum där man ändå inte befinner sig så mycket under en resa.

Men nån sak då? Jag köpte ju mitt piano i julas så nu vet jag inte riktigt vad jag verkligen skulle längta efter.

Kanske en helg på spa vore nåt för mig? Med massage, ansiktsbehandling, rubbet? Men det hör till samma lätt panikslagna kategori av ”bortkastade pengar” även om det är så vanvettigt skönt och underbart under tiden man får massage.

Jag får nog fundera vidare på detta med mål och belöning.

Midsommaren närmar sig

Midsommaren nalkas och idag väntar en stressig dag på jobbet. De dagarna går dock fortast så snart, snart, har jag midsommarledigt i fyra hela dagar. Det ska bli såå skönt att få slappna av helt och åka till stugan. Mina enda planer för midsommar är att äta lösgodis och att meta med Saga. Nu har jag just packat kläder åt Saga och mig, ska ännu skriva matlista, packa lite leksaker o böcker som får bli där och kanske lite bröllopspyssel som borde göras. Jag misstänker dock att det där pysslet blir ogjort ändå så kanske lika bra att lämna det hemma.

När jag hinner lite bättre så ska jag skriva fortsättningen till min möhippa som ägde rum förra veckoslutet. Känns redan som så länge sedan, vilken fantastisk helg det var!

IMG_4963

Om när jag blev kidnappad från jobbet

Igår hade jag ju jobbdag, som många andra lördagar. Släpade min övernattningsväska med till jobbet, snarvlade oavbrutet om att mina brudtärnor skulle komma till oss på pyssel och blandade förväntansfulla ”kanske det är idag”-meningar med ”nej det är nog inte idag”-meningar. Dagen gick som vanligt och halv tre skulle jag precis säga att vi skulle börja städa när……… jag?! i fem upplagor, kom in genom dörren.

42856316011_3f657fd94b_o.jpg

Det tog en sekund innan jag förstod att det var dags för MÖHIPPA.

28983526818_d8059eae09_o.jpg

Så här fin blev jag fixad! Råkade t o m matcha med Bride to Be-bandet jag fick.

Först fick jag ett papper med en massa uppgifter att utföra innan vi kunde ta oss till nästa etapp. Uppgifterna var bl.a. att posera som Charlie’s Angels med okända personer, att slänga slängkyssar samt fråga gifta par om råd till giftermålet.

Sen gick vi på mat till Pub Niska o där lekte vi även några lekar, så himla roliga! Tjejerna hade ett aldrig sinande skumppa-förråd med sig som fylldes på i min mugg vid behov. Smugglade in muggen till Niska också!

Nu ska jag gå och äta lite pizza hemma också, så jag fortsätter berätta senare!