Saker ni inte visste om mig

Jag tycker själv att dessa inlägg är så kul, även om en själv ju vet om alla dessa saker kan de ju vara roliga för någon annan att läsa. Så idag tänkte jag lista några saker ni inte vet om mig.

  • Jag får gåshud extremt lätt av musik. Hela kroppen bara brrrrr när jag hör nåt bra i musikväg. Får även tårar i ögonen om det är en vacker melodi.
  • Jag har väldigt svårt för att gråta framför andra människor, ändå började jag storgråta i tv här om dagen – i x3ms dokumentär. Varför kan ni se här.  Nu på sistone har jag dock börjat försöka acceptera att jag har väldigt nära till att känna väldigt mycket, börjar nästan gråta bara jag tänker på hur min blivande man kanske ser ut i kyrkan på vår bröllopsdag. Men det är svårt, för när jag gick i skolan var jag mobbad och då skrattade man ännu mer åt mig om jag grät.

Sandra Vaihelas foto.

  • Jag ha väldigt enkelt för att ta åt mig för mycket och därmed bli stressad och samtidigt så är jag väldigt bra på att bortdelegera saker som kan delegeras för att slippa stressen. Har jag för mycket på gång säger hjärnan stopp och jag blir säng- eller soffliggande ganska snabbt utan ork att röra på mig. Tacksam för att jag är något av en ledarperson så jag täcks delegera bort uppgifter.
  • Jag har enormt lätt för att drömma mardrömmar. Minsta lilla stress, oro, konflikt eller dylikt ger mig helt galna mardrömmar i flera nätter. Sen jag började jobba har jag börjat drömma mycket mer mardrömmar även om jag själv inte upplever att jag haft några konflikter eller dylikt på jobbet. Extra viktigt därför för mig att få slappna av på kvällen, vissa människor går på länk eller lyssnar på musik,  jag ligger i soffan och äter grönsaker och ser på nån serie som är väldigt lätt-tittad.
  • Jag är mån-galen. Inatt är det fullmåne – tror ni jag sov förra natten? Nepp. It’s a thing, för alla gånger vet jag inte om att det är fullmåne utan får veta det sen efteråt.

_MG_5669.jpg

Ett bra ställe för avslappning, älskar vår matsal sen vi hämtade hem träsoffan ❤

Annonser

Dagisstarten

Ja, som rubriken säger så har vi inskolning nu. Igår lämnade jag Saga ensam på dagis för första gången och det var så tungt. Jag fick verkligen hålla mig så hårt för att inte börja gråta när Saga grät då jag skulle fa. Känns så hemskt onaturligt att lämna bort sitt barn på det här viset. Liksom varför är det mer okej att lämna barn gråtande på dagis och köra iväg men inte låta dem gråta en stund i sin säng hemma när de ska lära sig sova? 

Men vi vänjer oss. Jag tror ärligt talat att det är tyngst för mig, gråter nästan när jag skriver det här för känner mig så hemsk och hade riktigt tungt att vara hela dagen igår. Saga minns dock det roliga, att de sjöng bää bää vita lamm och Bamse-sången på dagis, även om hon nog minns att hon var ledsen. Det är ju huvudsaken att det positiva finns med starkare i alla fall. Idag ska vi dit först på eftermiddagen så då antar jag att de är ute när vi kommer, eller åtminstone när jag hämtar henne. Saga kommer ju ändå vara rätt varierande tider så bra att hon får prova på alla tidpunkter.

Fast tungt är det. Mitt mammahjärta värker.

Sandra Vaihelas foto. Sandra Vaihelas foto.

Liten stor tjej. 

48 h senare

Två dygn gick men sambon och jag överlevde utan att spy! Vet ej vad det var men småbarn kan ju spy av vad som helst. Förlåt, nu ska jag sluta säga det ordet!!

Måndag, april, ny vecka. Om prick en månad är jag på jobb igen och mitt hjärta jublar och gråter samtidigt. Jag kan inte förstå att det nu är min tur att återvända till arbetslivet! 03.05.2017 har känts så långt borta så länge och nu plötsligt är det inte alls långt kvar. Men i juli kommer jag faktiskt att vara vårdledig igen eftersom Sagas dagis är stängt. Så det blir mjukstart för båda. Men ja, ny vecka och ny inspiration trots det gråa vädret.

Denna vecka ska jag hinna gå igenom mitt klädskåp har jag tänkt. Se vad som behövs i klädväg efter två omtumlande år kroppsmässigt. Kan man jobba i klädbutik i mjukisbyxor? Nå i princip så finns det väl inget som säger nej men jag skulle inte trivas, hehe. Har dock klickat hem några lite mjukare harembyxor så tror de blir flitigt använda bara de passar. Mjukstart bokstavligen.

Jag ska också planera kalas lite. Vår lilla stora tjej blir ju två år redan. Jag minns hur jag före hennes födelse läste om när folk skrev ”Det har gått så fort” och tänkte ”Jamen ta vara på tiden då, hallå” eller dylikt. Har carpe diemat allt jag kunnat de senaste två åren men för två sekunder sen föddes hon, för en sekund sen fyllde hon ett och nu fyller hon två om ytterligare en sekund. Ja, jag är rätt sentimental just nu som ni märker.

received_10155482229095125

Nyfiken!

Nu är jag nyfiken på en grej jag inte trodde jag skulle behöööööva vara nyfiken på längre i den här åldern. Det handlar om dagssömn och *suck* bortlämnandet av den. Vid vilken ålder har era små slutat sova dagssömn?

Saga har vaknat allt mellan 04 och 06 de senaste mornarna och då är hon pigg som en lärka och kommer till vår säng, vilket kan bero på hennes jobbiga flunssa som ännu bråkar, men jag har också börjat undra om inte den riktiga boven är dagssömnen. Hon behöver den nog ännu men en kvarts sömn kan räcka för att hon ska vara pigg hela dagen tills läggdags, då menar jag alltså att hon blivit störd i sömnen efter en kvart och därför vaknar. Så länge hon är sjuk så vill jag ju inte väcka henne från dagssömnen allt för tidigt men sen ska vi nog testa att förkorta den eller alternativt sluta helt, om inte nattsömnen blir bättre av sig själv.

Det är nämligen så med mig, att jag inte är en bra person om jag är trött. Jag snäser, är irriterad och små saker kan vara mycket större än de behöver. Samma med att jag inte är bra på att natta Saga. Hoppas ni är fler där ute som ogillar nattningen, jag är väl knappast ensam. Det tog nämligen länge för mig att erkänna högt! Att jag inte gillar allting. För mig är det nog så att jag oftast har en lång dag bakom mig tillsammans med Saga och inte längre har tålamodet som krävs för att sitta där länge med henne, tyvärr. Men om jag vet att jag är ensam med henne på kvällen så går det bättre, då badar vi alltid för att hon ska bli lite mer avslappnad och oftast går det bara bättre om vi är på tumis. Kanske hon också har märkt att pappa är den som har bättre tålamod och ”låter mig gå” enkelt om han inte är hemma och kan gosa och läsa tjugo böcker 😉 Rutinerna har varit likadana sen Saga var liten liten bebis så det är aldrig ett problem.

Ja, nu ska jag sluta snacka och invänta era svar

  • När slutade ni med dagssömnen? Sov hen ännu i dagis/började igen i dagis?
  • Tycker ni om att natta era barn?

Medan resten av världen snackar Trump…

…Så gråter jag över att vi bara hade femton popcorn att poppa kvar i burken när jag var så vansinnigt sugen.

Om du av någon anledning är känslig mot inlägg som handlar om kvinnors kropp och lingonveckan så kan du sluta läsa nu!

Jag fick några månader sen en kommentar av en bloggläsare som tyckte det lät som att jag inte lider av PMS utan PMDS varje månad, alltså ”Premenstruellt dysforiskt syndrom” som det heter på riktigt.

Jag checkade av en lista idag med en av mina närmaste vänner och det känns ju ganska självklart att det inte är nåt helt normalt jag lider av varje månad. Så här står det på hemsidan där jag kopierade listan ”Kriterierna för PMDS omfattar enligt DSM-V minst fem av symtomen ovan, varav ett ska vara bland de fem översta. Besvären skall finnas under den premenstruella veckan men saknas under den postmenstruella och tillståndet ska påtagligt påverka social funktion och arbetsliv. Symtomen får inte vara orsakade av läkemedel. Vissa kvinnor med PMDS har även kortvariga symtom i samband med ägglossningen. ” (källa)

Här kommer listan:

Nedstämdhet CHECK
Irritabilitet CHECK
Humörsvängningar/affektlabilitet CHECK
Ångest/oro CHECK
Minskat intresse för dagliga aktiviteter CHECK
Koncentrationssvårigheter
Trötthet/minskad energi CHECK
Aptitförändring/sötsug CHECK
Sömnstörning CHECK
Känsla av kontrollförlust CHECK
Bröstspänning/-svullnad CHECK

Tråkigt nog är det så just nu att jag på allvar under ett par dagars tid varje månad känner att mitt liv som det är just nu (med allt det fina som hus, sambo, barn, vänner, bröllop på g, jobb osv) är helt fel för mig och att jag har gjort fel val i livet angående, ja, allt. Jag känner liksom att jag vill fly från allt och alla (utom Saga) och att jag inte vill träffa nån samtidigt som jag önskar att nån vän skulle komma hit med sympati, blommor och kärlek. Imorgon kommer nog alla dessa känslor vara borta som vanligt och jag kan istället vara glad över allt jag har och att min kropp funkar. Eller vänta, nej, för sen får jag istället ha värk i hela kroppen i två dagar och känna extrem trötthet samt blöda så att jag är helt slut både psykiskt och fysiskt i 6-9 dagar. Det är ganska svårt för mig att öppet erkänna att det känns svintungt att leva överhuvudtaget i minst två dagar i månaden, men detta är ju antagligen diagnosen som kan hjälpa mina nära och kära att förstå. Samtidigt som jag är så otroligt nedstämd vill jag inte ”gnälla” om det åt någon.

Tyvärr är det enda som hjälper tydligen att käka piller eller allra helst p-piller vilket jag inte vill göra, så jag får antagligen bara lära mig leva med detta. Att ha en ”diagnos” är ju redan det en tröst. Jag är inte bara galen, liksom. Har någon av er läsare samma problem får ni jättegärna dela med er! Sharing is caring och PMDS är ännu en av de saker jag aldrig har hört om förrän nu.

 

SuperMom

Den här veckan har jag kunnat känna mig som en bra morsa.

  • När det är trots på g håller jag mig lugn, visserligen håller jag på att kvävas av återhållet skratt istället men i alla fall. Jag tappar inte nerverna som jag gör så ofta annars. Jag har tyvärr ganska dåliga nerver i perioder, men jag är ju verkligen inte den enda så kan lika bra erkänna det här. Visst är ni likadana? Den här veckan har det varit rätt mycket trots, så jag ser inte fram emot att det blir ännu värre. Ja, eller på ett konstigt sätt gör jag det ändå, för jag kommer bli testad och det ska bli intressant att se hur jag själv beter mig. Tycker det känns som att bemötandet av barns trots är en av de viktigaste sakerna som finns i uppfostran, och jag ska klara det med bravur 😉
  • Vi har varit ute långa stunder varje dag och lekt en massa både i lekparken och hemma. Kombinerat dåligt väder och influensor gjorde att det kändes som att vi aldrig var ute mer än tio minuter i flera veckors tid. Som tur sover ju Saga endast ute på dagen om hon inte har feber så hon har alltid fått frisk luft den vägen. Igår gick vi en promenad och lekte i lekparken, sen fick jag njuta av över två timmars egentid efter mellanmålet då Saga sov väldigt gott i vagnen. Jag fick väcka henne för första gången på lääänge!
  • Jag har dessutom kommit ihåg att tänka på mig själv också. Igår vilade jag på soffan framför ett avsnitt Grey’s Anatomy istället för att städa köket. Det låter kanske inte som mycket men jag har väldigt hög tröskel för att bara vara just nu. På kvällen testade jag på yoga.

20150619_101925 20150619_101925
Bonusbild på Saga 2 månader ❤

Varför är ni superföräldrar denna vecka? Lista 1-3 punkter i kommentarsfältet, inget är för litet!

Det dåliga samvetet

Den första tiden som mamma var annorlunda. Det där dåliga samvetet fanns inte så kraftigt – jag gjorde mitt bästa och försökte mest bara överleva allt, med en traumatisk förlossning i bagaget.

Men nu? Nu har jag enormt dåligt samvete för minsta lilla jag gör ”fel”. Naturligtvis gör jag det bästa jag kan, naturligtvis försöker jag vara duktig och pedagogisk och säga nej när det behövs och jo när det går att säga jo.

Jag tappar dock nerverna helt för snabbt ibland, på grund av alla de där små sakerna som inte längre känns så små när man upplever dem femtioelva gånger per timme eller dag. Då får jag dåligt samvete och känner mig som världens sämsta.

Eller de där dagarna när vi inte är ute särskilt mycket alls och lilla S springer omkring som en tok här hemma för att jag inte orkade vara ute så länge med henne, hon som kraftigt ogillar snön och mest bara klagar under tiden.

Eller när vi ser på tok för mycket på tv ibland, när jag läser att den rätta mängden tv för en liten en i den här åldern är ca 30 minuter per dag och det överskridits redan efter frukost idag igen.

Det finns så mycket onödigt som kan göra att en mamma som jag får dåligt samvete.

Men de flesta av oss försöker sitt allra bästa varje dag, men man ska inte behöva vara den perfekta föräldern hela tiden. Vi får hela tiden höra från massor av medier hur den perfekta föräldern ska vara, vi ska bara laga ekologisk mat från grunden, mammor ska amma i minst sex månader, aldrig skrika åt sitt barn, stiga upp 15 gånger per natt i flera månaders tid med ett leende, vi ska alltid ha tålamod, aldrig säga fel saker… Listan kan göras lång.

Vi glömmer lätt bort de där stunderna då vi är fantastiskt bra mammor (och pappor så klart!).

_MG_5880.jpg