Sigrid 5 månader

Täcks man ens smyga sig in hit för att skriva ett blogginlägg? Jag känner att jag vill skriva av mig lite om vardagliga saker mitt i en pandemi.

Sigrid är nu fem månader och några dagar gammal, hon är fortfarande en skinande solstråle som mest är nöjd med sitt liv. Just nu behöver hon verkligen rutiner för att inte bli alldeles råddig och det märks att hon är en pandemibaby, för så fort vi är nån annanstans än hemma är hon lite upp och ner. Att amningen funkar gör att hon söker tröst under skjortan oftare än oftast, så jag är fortfarande väldigt fast. Men det gör faktiskt ingenting, för denna gång har jag ro till att låta allt gå i babytakt. Igår ammade jag utomhus för första gången och idag ammade jag en panikhungrig fröken på en bilparkering för första gången.

Det är fortfarande väldigt viktigt för oss båda med amning och jag ser ärligt talat inte alls fram emot att Sigrid snart ska börja behöva äta fast mat också. Det känns som en onödig stress och jag är helt tom i bollen när det gäller allt. Visst får hon små små smakportioner när vi minns och orkar här hemma, men varje sak hon äter ger henne lite magknip och jag som blivit van med att allt kan tröstas med bröstet blir spänd i hela kroppen när hon gråter över magen. Det har varit så skönt att ha en inbyggd tröst med sig vart man än far, som man lätt kan ge henne när hon behöver det. Saga fick flaska och behövde visserligen väldigt mycket närhet hon också, men det var ändå annorlunda.

Amning är ju ändå så mycket mer än bara mat, det märker jag ju nu. Jag är så otroligt tacksam över att den fungerar, att jag orkade ta kampen det innebar så jag nu fått och får njuta av hur enkelt det kan vara när det väl fungerar. Vikten stiger sakta men fint på sin kurva och lyser inte längre röd.

Sigrid är som sagt fem månader och nu har hon äntligen storlek 62, även om vissa 56:or ännu passar (Lindex har såna med förlängning och de är ju super när hon ändå är så lång o smal!). Hon väger snart 6 kilo och är 62.5 cm lång. Hon mår bra och är glad de allra allra flesta dagarna, svänger sig ännu inte, gnagar på allt, jobbar hårt på att få tänder, sprattlar av glädje när hon får uppmärksamhet och jollrar på som bara den. Hon tjuter av skratt när man säger ord som marmelad och korvsoppa med rolig röst, eller när man pussar henne på fötterna eller leker att benet är en telefon man svarar i. Hon och Saga är såna glada och lyckliga barn att jag blir alldeles varm när jag inser att vi gör nånting rätt som uppfostrar två kloka flickor som kommer veta sitt värde och vara snälla utan att ta någon skit.

Hon blev äntligen döpt förra veckoslutet, ett försiktigt, minimalt dop med närmaste familjen och gudföräldrarna. Jag är så glad att vi vågade göra det äntligen, och att få ha mina bästa vänner här på besök. Har saknat dem så mycket att det inte är klokt, och nu får vi hoppas att sommaren gör att man kan träffas lite oftare. Älskade ni!

Jag har ångest över hur fort tiden går så gott som dagligen just nu, vill ha min lilla baby kvar så mycket längre ännu! Samtidigt som det är så stort och fint och fantastiskt att hon växer, för att inte tala om hennes syster som börjar förskolan i höst. Livet ändå, helt galet hur bra det blev. Nu hör jag lilla fröken prassla i babylarmet så snart börjar hon säkert berätta att hon är vaken med glada skratt och yl.

Kommentera detta!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s