Om när det omöjliga hände i alla fall

Detta inlägg är skrivet den 28.2.2020.


 

Den 4 mars hade vi inbokat första besöket för barnlöshetsundersökningar, äntligen. Den månaden skulle det bli 2,5 år sen vi började tänka på syskon åt Sagisen. Jag köpte massvis med ägglossningstest, så många att jag skulle kunna använda tre per dag minst i flera veckors tid. Tänkte att jag slänger in allt jag kan nu, men lämnade ändå bort alla tilläggsvitaminer och dylika tips som jag testat på under dessa månader. Så, en enorm hög ägglossningstest, LCHF och tanken om att det inte händer såna som mig att bli gravid månaden före undersökningar. Jag lyckades i alla fall bonga ägglossningen denna månaden, vilket inte händer varje månad. Kände verkligen att jag inte vill gå på undersökningar.

Den 28 januari testade jag, åtta dagar efter ägglossning. Även om jag inte är typen som har den turen att få ett plus så tidigt som det är möjligt, alltså just den dagen. Jag hade beställt tester på ebay som inte hunnit komma, hade tänkt att jag köper 20 stycken på en gång nu då när jag ändå aldrig blir gravid. Så jag testade med RFSU:S omtalade tidiga test, som ofta visar sk ”viivanpaikka” alltså där strecket skulle vara om man e gravid, eller falskt plus, dock med ett gråare streck än annars.

Fick ett plus. Otroligt svagt men skickade bild till mannen genast, också han såg det otroligt svaga, rosa strecket. Händer det här mig?!

Testade efter jobbet på eftermiddagen. Starkare plus. Testade några timmar senare. Ännu starkare. Att det blev starkare trots så tidigt gjorde att jag vågade börja hoppas, lite i allafall. Sommarens missfall har varit i starkt minne de senaste veckorna.

Vi åkte på resa till Lanzarote en vecka senare och där plussade jag ett så starkt plus att kontrollstrecket var svagare än teststrecket. Fick aldrig så starkt plus i missfallsgraviditeten så vågade släppa lite på rädslan.

I skrivande stund är jag och fröet i vecka 8, det är den 28 februari, och skräcken sitter stenhårt igen. Var för första gången i mitt liv in till jouren förra fredagen då jag plötsligt började blöda, men sen slutade det. På lördag hände samma, men sen dess har det inte hänt nåt. Jag hade precis hunnit slappna av lite och lämna bort den värsta rädslan för missfall, så hände det. Men jag försöker inbilla mig att ett tidigt ultraljud ändå inte är ett löfte om att allt går bra, så jag försöker vänta tills det är dags för ultra i vecka 12. Jag har i alla fall en hög symtom som gärna visar sin existens så det håller mig lite tryggare.

Saga vet inget förrän vi har varit på ultra, men tanken på att få berätta åt henne att hon äntligen, äntligen ska bli storasyster gör att jag börjar fulgråta varje gång.

(Idag har hon fått veta och hon är öööverlycklig.)

Det har varit många känslor på sistone, en salig röra av irritation, glädje och sorg. Jag är mestadels irriterad hela tiden och vill inte att man rör mig. Jag får tårar i ögonen av lite ditt och datt och känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar göra nånting, för jag är så trött och slut hela tiden.

Jag har köpt två par mammaleggings och älskar dem. I dem mår jag bra, i allt annat mår jag dåligt. Jag vill endast ha FRÄSCHA saker som KNASTRAR när man tuggar dem, typ frasig sallad, körsbärstomater, gurka, vattenmelon och paprika är det bästa. Sött kan jag äta men vill helst inte. Salt ska det vara, förutom ovannämnda som ju nog är söta.

I det stora hela kan jag inte förstå att det händer. Är jag faktiskt gravid, äntligen, efter 30 månader av besvikelser? Ja, det är jag.

Jag är gravid.

89552590_10163186386920125_9186559356764684288_o.jpg

4 reaktioner på ”Om när det omöjliga hände i alla fall

  1. Super grattis! Hoppas allt går vägen ❤
    Ingen vill höra då man försöker få barn ”tänk inte på det så händer det nog” för inte f*n kan man INTE INTE tänka på det i stunden. Vårt första barn blev jag att vänta efter nästan 3år utan preventivmedel. Men den irriterande ”tänk inte på det” (eller något liknande) har tyvärr en rätt så bra verkan. Jag ringde och boka tid för undersökning ifall det var något fel på någon av oss och efter det samtalet kom aldrig mensen. Det var som att stressen släppte och då hände det. Jag har hört om så många liknande fall att man söker hjälp eller ”slutar” försöka och sen Bam! och va jag förstår va det lite lika för dig..?
    Jag är så glad för er skull att familjen och kärleken växer. Sköt om er!

    1. Tack! Ja det är nog det värsta man kan säga, för det finns exakt noll minuter per dygn man INTE tänker på det. För vår del tänkte jag nog på det 100% av december och januari också, så på oss hjälpte det inte. Snarare gick jag all in på just alla test för att inte stressa över att inte få ägglossningen bongad när jag verkligen inte ville på undersökningar. Men, man kan ju inte veta vad som hjälpte, själv tror jag det var lchf:en jag körde hårt på som gav en liten knuff i rätt väg 🙂 Tack, och tack detsamma!

Kommentera detta!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s