När inget går som man tänkte

Första delen av inlägget är skrivet 14 maj 2019.

Saga väckte mig med sin hosta kvart över tre på natten och jag som skulle testa på morgonen var lite lätt frustrerad på kroppen som behövde gå på wc. Jag hade redan testat tre mornar i rad men visste att det var lite på gränsen till för tidigt då. Brösten ömmade och i magen knep det till lite nu som då.

Nå, när hon äntligen somnade om gick jag för att testa, 12 dagar efter ÄL. Ett streck… ett streck.

Jaha. Men fortfarande med lite hopp.

Gick o kollade på Saga som hostade igen, och återvände sedan tillbaka till badrummet.

Ett streck. Två streck. Två streck? Ett riktigt, riktigt svagt. Men ett streck till ändå.

Först tårar. Sjutton månader senare får jag två streck. Sen panik. Känns det inte lite som att mensen ska komma ändå? Jag vet ju att det är ett symtom på graviditet också men ändå är rädslan där genast, att det här inte kommer gå hela vägen. Ska jag behöva vänta sjutton månader till sen, sjutton månader av ”Ska ni int skaffa syskon då? När ska ni skaffa syskon? Ska inte Saga bli storasyster nångång?” osv.

Före jag vågar ladda ner en gravid-app ska det testas på nytt. Två streck betyder graviditet även om det är svagt, men vem vågar lita på det? Så idag ska det handlas ett nytt test. Eller fem.

Tills det kan jag alltid dricka kaffe innan jag behöver dra ner på det.

4 juni 2019.

Jag gick på ultraljud igår efter att ha blött i åtta dagar i sträck.

Jo, där fanns ett litet liv. Men ett liv som slutat växa två veckor sen och inte alls motsvarade vecka sju. Trots att jag la mig ner på britsen med armar och tår korsade och ett hjärta som bultade hårt och hoppades på mirakel, så visste jag. Hela tiden visste jag att det inte kommer bli nåt av denna graviditet. I nästan en månad hann jag gå omkring och vara livrädd för att glädjas samtidigt som jag försökte säga mig själv att jag måste kunna vara glad även om det går åt pipan.

Det gick åt pipan. Alldeles som jag misstänkte, och jag känner ett skriande behov att skriva av mig, för jag vet att så otroligt många i min bekantskapskrets har varit med om samma, men ingen pratar om det. Varför inte? Man ska väl inte behöva skämmas för att man försöker skapa liv.

Just nu har jag enormt sjukt i magen och väntar på om det blir bättre eller värre, väntar på att allt ska komma ut, funderar på om jag borde sjukskriva mig eller om jag vågar fa på jobb imorgon. Hur ska jag kunna vara glad på jobbet när själen skriker? Men är missfall en orsak att vara hemma? Jag vet inte vad jag själv vill och alla känslor är tillplattade, jag är mest bara sur och irriterad medan resten är tomt. Så många tankar som snurrar.

5 reaktioner på ”När inget går som man tänkte

  1. Jag är hemskt ledsen ❤️ Vet hur det känns. Jag gick igenom 2 missfall inom ett år då när vi hade bestämt oss för att försöka på barn nr 2. Och som jag hatade frågorna; när tänker ni ”skaffa” ett syskon? Börjar det inte bli dags?!? Som om barn är ngt man går och hämtar från alepa!
    Ville bara säga att du är inte ensam, o man får sjukskriva sig då man får missfall! Vid mitt andra missfall måste jag ta medicin då kroppen inte fixade det själv så då skrev läkaren ut sjukledigt åt mig. Vid det första gjorde kroppen allt jobb men jag sjukskrev mig ändå bara för att det var jävla jobbigt och jag var så knäckt.

    Sänder dig virtuell styrka, och fastän vi inte känner varandra så får du en virtuell kram också ❤️ Sköt om dig!
    Mvh
    Karin

  2. Vännen. Så innerligt ledsamt!

    som du säger så är vi många som upplevt samma bedrövelse. ( även jag, och jag minns hur tungt det var)
    Det är klart du ska vara sjukskriven. Rent fysiskt så mår man ju inte bra, men inte heller psykiskt. Man kan ju få komplikationer också, blöda för häftigt eller som föregående skribent skrev, måste man kanske ta medicin. Själv hamnade jag in på skrapning och blev automatiskt sjukskriven. Men även om kroppen skulle sköta sitt, har känslorna svårt att komma kapp, så bara det är en orsak till sjukskrivning tycker. jag. Inte kan man ju ens tänka klart, och nog måste man ju få landa i situationen och få släppa ut sin sorg. Det kan man inte om man är på jobb. 😦
    Och du, har du ont ska du ju nog inte stå på job hela dagen. Du behöver vila och ta hand om dig.
    ❤ Sköt om dig gumman, önskar jag kunde trösta.

  3. Starkt av dig att skriva om det här. Jag har inte upplevt detsamma, jag har inte ens fått barn, men jag tror att jag kan föreställa mig hur det känns, i synnerhet med de oeftertänksamma frågorna om syskon…
    Men det är som du skriver – så många har upplevt svåra saker i livet, men få vill/kan/vågar skriva eller tala om dem. Därför var detta ditt inlägg så viktigt ❤

  4. Nej vad sorgligt.. Verkligen ledsen för er skull! Modigt att du delar med dig. Vi är nog många som förstår den obeskrivliga längtan man har och hur fruktansvärt det känns då det inte går vägen. Du har all rätt att vara sjukskriven om det känns så. Varma kramar! ♥️

Kommentera detta!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s