”Om jag går mentalt stabil ur detta”

Denna morgon läste jag ett inlägg av Eva Frantz där hon beskrev hur hon som belöning för att ha klarat av en helt totalgalen vår köpte sig en grej hon velat ha i tusen år ungefär, och då började tankarna vandra om hur jag borde göra lika. Denna sommar är och kommer fortsättningsvis vara totalgalen för min del. Så galen att vi får ”ge bort” vårt barn en månad till far- och morföräldrar. Låter vansinnigt, eller hur? Men så är det.

Målet för att överleva denna sommar borde ju vara bröllopsdagen som nu befinner sig ynka 40 dagar bort och vars fantasi för hur det kommer bli ger mig pirr från tårna till hårstråna som aldrig vill lägga sig på hjässan.

Men likväl är det en enorm stress än så länge, det ska fixas mycket ännu och införskaffas än det ena, än det andra. Mestadels dock kul att fixa! Men att gifta mig med mannen i mitt liv är väl ingen belöning för stresstålighet. Det är ju endast livsbonus.

Jobbet, då? Ja, jag älskar mitt jobb men igår kväll tänkte jag första gången i mitt liv på allvar ”Ingen tackar dig om du går in i väggen”. Det får säga tillräckligt, det är lite stressigt om vi säger så. Men jag klarar det, det vet jag. Tanken var en bra uppväckning igen.

Sen Saga, då. Älskade tokiga arga kärleksfulla surpuppa till treåring. Humöret och känslorna går i berg- och dalbana i 360km i timmen och man hänger inte med. Största delen av tiden känner jag mig dålig som förälder samtidigt som jag övertalar mig själv att alla känner så här, alla alla alla föräldrar känner så här. Åtminstone de med lika intensiva barn som vår fröken. Sen är jag ju inte själv heller den lugnaste fågeln i boet. Hon är ju inte heller min belöning, hon är rent och skärt mirakel.

Förutom detta har jag ju då anemi orsakad av järnbrist orsakad av enorma blödningar varje månad som endast kan stillas med hormoner eller medicin, av dessa vill jag ha ingendera men funderar ändå på att ta ut medicinen jag fått på recept för att minska. Det var när att jag skulle ges blodtillägg när jag var till läkaren, så jag är glad att jag bestämde mig för att gå till blodgivningen då detta uppdagades. Tröttheten är fortfarande gigantisk och igår sov jag två tupplurer i bilen medan vi åkte hem. Men det blir lite bättre varje dag inbillar jag mig.

Så, vad är min belöning för att klara av denna sommar? Tänker mig att bröllopsresa med lyxig svit vore kul men det gör vi ju ändå, om än antagligen med lite mindre lyxig svit. Jag får lite ekonomisk panik av tanken att sätta så enormt mycket pengar på ett rum där man ändå inte befinner sig så mycket under en resa.

Men nån sak då? Jag köpte ju mitt piano i julas så nu vet jag inte riktigt vad jag verkligen skulle längta efter.

Kanske en helg på spa vore nåt för mig? Med massage, ansiktsbehandling, rubbet? Men det hör till samma lätt panikslagna kategori av ”bortkastade pengar” även om det är så vanvettigt skönt och underbart under tiden man får massage.

Jag får nog fundera vidare på detta med mål och belöning.

Annonser

2 reaktioner på ””Om jag går mentalt stabil ur detta”

  1. Hoppas du snart börjar må bättre. Tycker det är konstigt att de inte erbjuder järn intravenöst oftare. Vår son har fått det i flera etapper mot anemi och det verkar väldigt snabbt. Kollade de dina järnförråd/-depåer (rautavarastot) också? Om de också är låga så kan det nog ta länge att få upp hb med järntabletter.

    1. Allt kollades igenom och läkaren tippade på att i augusti börjar det kännas lite bättre. A long way to go men som sagt, lite piggare känns det ren nu. Är inte fullt så yr längre hela tiden!

Kommentera detta!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s