Otillräcklig

En känsla som jag kan garantera att flera andra föräldrar också känner, nämligen otillräckligheten.

Just nu känner jag verkligen att jag inte räcker till. Antingen är hemmet kaos, eller så känner jag dåligt samvete för att varje gemensamma minut inte tillbringas tillsammans med Saga. Antingen svämmar köksbänkarna över av saker, allt från smutsdisk till ren disk på väg till sina platser, till dagispapper och jobbgrejer, till inredningsprylar på jakt efter Den Rätta Platsen, eller så svarar jag ”mamma kommer snart, jag måste göra det ena/det andra/det tredje/det fjärde först.”

O så känner man sig otillräcklig och dålig.

Ja, och så är jag ju min extroverta sida till trots ändå såpass introvert att jag verkligen behöver tid för mig själv för att fungera. Jag behöver få stänga in mig lite, lämna världen utanför, andas ensam. Det måste jag prioritera. Så även där räcker jag inte till, för mig själv. Som tur är min blivande man så fantastisk att han ofta åker iväg till t.ex. butiken eller på kaffe med Saga så jag får bara vara.

I bakhuvudet har jag väldigt ofta tankar om utbrändhet, om hur lätt det är att bränna ut sig i dagens samhälle när alla pressar på från olika håll och åsikter sprutas ut utan att någon ber om dem. Som tur är jag ganska skonad från att bry mig om andras åsikter, men mitt eget huvud tjatar på om hur mitt barn nog snart slutar säga ”Kom o titta mamma, kom o se på Pipsa med mig, kom o lek med mig”, för att mamma alltid svarar ”Snart”. Dessutom tror jag att jag har järnbrist, för den här tröttheten kan inte vara helt normal.

Jag jobbar mycket såna tider just nu att det varken finns tid på morgonen eller kvällen, så de timmarna och minuterna är verkligen räknade och uppdelade. Varje kväll vill Saga, trots att pappa ofta läser nattsaga, att jag kommer in och sjunger Mumintrollets visa och andra versen av Blinka lilla stjärna tillsammans med henne. Trots att jag oftast är så sju-hukt trött då så är det ändå så himla mysigt.  Den lilla stunden då det är bara hon och jag, utan krav.

Nu skriver jag ju det här inlägget och tänker inte ens nämna det här med att hinna träffa vänner. Hinner ni?

Hur tänker ni, hur känner ni? På vilket sätt undviker ni att känna er otillräckliga? Hur undviker ni att gå in i väggen?

Bild från hejhejvardag.

http://blogg.amelia.se/hejhejvardag/2017/03/16/14-tecken-pa-att-du-sover-for-lite-3/

Annonser

2 reaktioner på ”Otillräcklig

  1. Det är så sjukt galet med dagens öppethållningstider som naggar på både morgon och kväll och allt där emellan. Att komma hem kl 20 är inte kul, man är en trasa och inget får man tag i. man vill bara sätta sig ner och rinna ut över stolen… Ändå har man kanske inte fått ihop 8 timmar jobb eller så är man deltidsanställd och jobbar just de där dagarna då alla andra är lediga och får ändå inte ihop till en hel månadslön… Så ska man vara pigg och social och sköta allt annat också. huhnej ni småbarnsmammor har det inte lätt.

  2. Det är nog en bekant känsla jo, tyvärr :/ och som du skrev så är det nog säkert många som dras med samma känsla av att inte riktigt räcka till nånstans. Känns som om man säger med alla ”vi måste ses nåt tag” men det blir aldrig av för alla har så mycket för sej. Sen har jag nog märkt att jag blivit latare med åren och hellre bara slöar hemma för det är sån rumba att få båda barnen med sej 😊

Kommentera detta!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s