The terrible twos

_MG_9504 _MG_9514

Hej kära ni! Idag har varit en rätt så tung dag. Lilla damen på ett och ett halvt år har börjat komma in i tvåårs-trotsåldern eller terrible twos som det också kallas, tror jag. Sååå härligt!

Ett exempel på detta idag är att hon under ett av sina raseriutbrott blev riktigt våldsam, riktigt grep efter något att riva i hos mig, så hon rev mig i håret och på armarna. För att hon ville en sak och sen en annan och så blev det lite tokigt. Till råga på allt hade jag ju inte stekt köttbullarna klart till hennes mat när hon ville ha dem. Det är svårt att beskriva men jag tyckte det kändes riktigt okontrollerat, hon blev verkligen så arg. Jag fick hålla i henne för att hon skulle lugna ner sig till sist, för att prata hjälpte inte. Ofta hjälper det att be henne se på mig så att jag kan förklara enkelt för henne.

Vi har mycket ”kan säld” på gång nu, och vi låter henne göra saker själv när hon vill det. Men ibland, som idag, så kan det där säld ändra till ”mamma hjäppa” eller ”upp i famnen” på en millisekund och då hinner en ju inte alltid reagera på att det har ändrat, ja, och då bryter det löst helt enkelt. Vi har ju aldrig haft en särskilt lugn och tillfreds dotter men detta har verkligen nått nya nivåer idag.

Så nu sitter jag ensam och dricker te, för att lite få hjärnan att sluta snurra. Jag känner verkligen att jag behöver skriva av mig nu för att lite förbereda inför detta om det nu är så att det handlar om trots och inte bara flunssa-trötthet, så negativa kommentarer kan ni ta annanstans, tack.

Annonser

5 reaktioner på ”The terrible twos

  1. Min första son hade ett enormt trots (har inte sett liknande före eller efter och då har jag jobbat på dagis 12 år) och det var nog riktigt tungt att som ung mamma veta vad man ska göra och orka vara konsekvent. Han hackade pannan i golvet eller gatan om han inte fick som han ville ( och oftast visste han inte ens själv vad han ville) så oftast hade han ju skorvar och blåmärken i pannan… En gån skrek han på stan i 2 hela timmar för att han inte fick sitta i kärran med ansiktet mot åkriktningen ( den gick inte att vända) Svettig stadsrunda, det var en mardröm.Syrran som var med bedyrade att hon aldrig skulle skaffa barn om det var sådär…

    Om han gjorde sig illa hemma tog jag till holding , dvs vi ”red ut” ilskan med att jag höll honom som en koala i famnen så han inte kunde göra sig illa. Jag bara hyssjade och höll ett stadigt tag så han inte kom loss eller kunde kasta sig bakåt och slå sig själv. Han skrek ju förstås helt galet mycket men för varje gång blev det kortare attacker. När han väl lugnade sig ville han inte lämna min famn utan höll hårt hårt om mig och ofta sa han snälla saker till mig efteråt: ”min mamma, jag tycker om dig mamma” . Hans egen lättnad var så påtaglig, det var liksom skönt att jag hade tagit beslut och gränser för hans del och det gav trygghet även om det var genom en lite jobbigare väg.
    Nu vet jag inte om holding är nåt man ens tillämpar mera, barnuppfostringsmetoderna ändrar ju hela tiden och det mesta som jag bara tycker är vanligt gränsdragande är plötsligt kränkande för barnet. Jag tycker barn behöver trygghet i att föräldrarna ställer spelreglerna, de har ju annars inget att gå efter eftersom de inte har en vuxens erfarenhetsvärld. Med trotset söker de efter gränserna och ställer man inte dem så är det ju en enorm otrygghet.

    Kämpa på, orka vara konsekvent så samma regler gäller både idag och imorgon, du kommer att utvecklas själv också. Jag har märkt att jag utvecklat ett enormt tålamod ( och det har jag definitivt nytta av i barnfotograferingar idag). Ju konsekventare du orkar vara, desto snabbare är det över, för tvingas hon testa om allt over and over om reglerna inte är likadana alltid, så fortsätter det ju i evighet.

    Ibland tog jag ju till genvägar nog, om det tex var bråttom till dagis och det blev bråk om att ha vantar på. Inga vantar dög ju men då tog jag två par och sa att vantar måste det vara, men du får välja vilket par. Då kom vi liksom båda emot lite grann och han gick med vantar till dagis. winwin men så klart fanns det morgnar då det inte funkade… Lyckligtvis glömmer man bort det med åren 😉

    1. Ååååh Camilla! Jag hoppas naturligtvis att S inte blir så arg att hon skadar sig själv, men med tanke på att jag hört om en hel del som gjort det vågar man ju inte lita på hoppet. Tack för din långa kommentar! Jag märker att jag redan utvecklats så enormt som mamma till ett krävande barn, så jag är säkerligen enormt tålmodig när detta är över – hoppas jag åtminstone! Annat jag hoppas är att omgivningen tar oss på allvar om det blir riktigt tungt, så att vi kan få andningspauser! Saga har ju utvecklats enormt snabbt i sitt språk (talar i meningar nu som då) så att trotsen kommer tidigt verkar vara oundvikligt. Ska söka upp om holding används – i mina ögon låter det helt okej men vem vet……. Kram!

  2. Finns ju barn som tippar av en stund också av ilskan- sk affektkramper. Ruskigt obehagligt men inte farligt. Vi ska hoppas du slipper det också, men det är ju bra att veta att sånt också kan förekomma.
    Superbra att du skriver av dig!!

Kommentera detta!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s