Den inre mobbarens röst

Hej på er och tack tack tack för all fantastiskt fin respons jag fått på det här inlägget

Idag tänkte jag blogga om nåt som länge funnits i bakhuvudet, ett ämne som också Karolina har skrivit om och dessutom lite bättre.

Ser ni vad jag gjorde där? Redan före inlägget började hann jag trycka ner mig själv lite.

Många gör nämligen detta. Mobbar sig själv. Jag gör det mer än nånsin förr just nu tror jag. Ser min spegelbild och tänker ”Fy vad ful du är”. Det värsta är att jag gör det ljudligt också, inte bara i huvudet. Misslyckas jag med nånting hemma eller tappar nånting säger jag saker som ”Måste du vara så värdelös/skit/dålig/dum?”.

Att Saga ska växa upp och höra sin mamma säga sånt högt till sig själv händer inte. Jag måste sluta mobba mig själv för hennes skull. Hon har ännu en chans att växa upp utan allt det drama som känns som att det förstörde halva livet för mig. Hon har en chans och jag ska inte förstöra den redan i hemmet.

Jag har som sagt länge haft det här i bakhuvudet, för vi vet ju alla att det egna inre gör mycket till ens personlighet. Vem kan skratta ärligt om ens inre röst skriker skällsord samtidigt? Trycker ner en och får en att känna sig osäker? Varför skulle inte jag vara helt lika bra som alla andra.

Nej, nu är det slut. Punkt. Är ni med mig? Eller är det bara jag som tror att många gör sånt här? Du vet väl om att du är värdefull brukar jag sjunga åt Saga. Vet jag det?

Skickar lite extra kärlek till er idag, det är ju fredag och solen skiner!

_MG_7606_MG_7642

Advertisements

8 reaktioner på ”Den inre mobbarens röst

  1. Jag mobbar mig själv. Ofta. Jag gör det ”på skämt” för att jag hatar min kropp. Det låter så konstigt när jag skriver det och jag vet inte varför jag gör det!! Ex på mitt mobbande: var på begravning förra veckan. På kaffebjudningen satt jag bredvid min pappa, skulle gå till wc och borden var mycket nära varann. Pappa flyttade lite på stolen att jag skulle slippa och gå bakom honom och väggen. ”Tror du jag slipper därimellan me min mage”? Frågadr jag honom med elak sarkastisk röst. Varför kunde jag inte vara fråga om han slipper lite framåt ännu? Nej för det skulle ha låtit för snällt mot mig. Jag gör det aldrig så barnen hör det, men direkt jag vet att de inte hör så hackar jag ner mig själv. Det är hemskt, jag vet men hatar påriktigt min kropp så mycket att jag försöker skämta om den och så blir det bara mer och mer elaka kommentarer. Jag rör på mig aktivt men vikten hålls på samma hela tiden .

  2. Är också med! Mobbar ofta mig själv, inser jag nu när jag läser ditt inlägg. Och det är något jag vill F ska slippa höra och växa upp med. Samma sak gäller nog för annat man slänger ur sig utan att tänka på det, som t ex att kommentera andra människor eller vad det nu kan vara.

  3. Ja detta är något jag har gjort så länge jag kan minnas. Redan i lågstadiet jämförde jag mig med alla andra och tyckte jag var sämre/fulare/tjockare. Har fortsatt att trycka ner mig själv och det verkar som att jag inte längre kan tänka positivt om mig själv. Tänker jag något positivt om mig själv kontrar hjärnan med att tänka något negativt. Vet inte hur man ska sluta med detta. Vill inte att min dotter ska växa upp med att ta efter mig…

  4. Sandra du skriver om så viktiga saker! Tack! Jag brukade också mobba mig själv, säga riktigt fula saker till mig själv. Slutligen var jag tvungen att uppsöka en terapeut för att det gick för långt. Det hjälpte mig massor, och har blivit snällare mot mig själv. Det är svårt att byta sin inre dialog från negativ till positiv, men det går!

  5. Detta är något jag också aktivt jobbar på och det går rätt så bra! Kan fara till stan utan desto mer smink och det känns ok så länge jag inte ser mig i en spegel. Då tänker jag ofta”usch vad jag ser trött ut”. Det hemska är att jag vet att detta uttryck kommer från min mamma. Hon nedvärderar sitt utseende hela tiden och det har smittat av sig på mig. Jag vill absolut bryta denna trend. Men har inte än vågat säga åt henne att hon absolut inte får göra det framför mina barn! Måste verkligen ta upp det snarast!

    Nåt annat jag stör mig på är att hon verkar tycka synd om mig för att jag ärft min fammos ”utbuktande” näsa. Hon kommenterar ofta mina barns utseende och funderar vem de är lika och kommer alltid tillbaka till näsformen och verkar ” hoppas” att mina barn inte får min näsa. Själv har jag inte längre problem med min näsa och jag är stolt över att likna min fammo. Men det har jag jobbat mycket med och jag tror att det är min mammas fel. (Min syster har alltid varit den snyggare av oss och det är ju inte heller så enkelt att handskas med.)Undrar hur min mommo var då mamma var ung…

    Denna trend måste brytas! Har du tips på hur man säger åt sin mamma att sluta kommentera utseendet utan att hon blir sårad/sur så tar jag gärna emot dem!

  6. Jag tror de flesta av oss gör det där i någon mån, om inte medvetet så omedvetet. Och det är helt dumt! Nu menar jag inte att vi som gör det är dumma, nej, det är jävligt svårt att sluta och vi kanske har lärt oss bete på det sättet redan i barndomen. Att vara medveten om det är ändå en bra början, många märker inte ens när det händer. Men fina du, du skriver att det är för Sagas skull du måste sluta. Jag hoppas ändå att du lika mycket gör det för din egen skull, för du ska ju själv också få må bra och vara lycklig!

    Lycka till Sandra och alla andra som tänker sluta med det här!

Kommentera detta!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s