Att ha en dålig mamma-dag

Vissa dagar, alltså! Säg att jag inte är ensam! Idag är en sån där dag, eller det här är en sån vecka kanske, som jag nog lite saknar att jobba. Eller inte jobba, men att vara nån annanstans än hemma och att få vara ensam. Hemskt att säga på ett sätt men ni med små barn förstår nog känner jag.

Saga är ju ännu flunssig men jag tyckte att vi behövde nåt program där hon fick lite aktivitet men ändå kunde vila lite. Så vi åkte till Salo en sväng för att köpa lite bodyn i stl 86.

Hela vägen dit skrek hon. Av ilska. Morrade och rasade och vrålade och hade sig. Vilket fruktansvärt dåligt val jag gjorde som trodde hon skulle tycka att det var kul. Sen gick vi till Anttila, på vägen dit var hon glad och hojlade på människor och charmade så där som bara hon kan. Där jag hittade vinterskor från Superfit åt henne på 40%, som jag ju ville prova. Skäms på mig! Ska jag tvinga dottern prova skor?! Mera morr och gnäll.

Så tog vi matpaus när klockan blev lunchtider, och förutom att jag hade ett gäng arga pensionärer som stirrade på mig då jag samtidigt försökte skuffa vagnen och bära en bricka med kaffe, vatten och mat åt oss (då var Saga tyst så vet inte varför) så skulle inte Saga äta och när hon väl åt ville hon ha min panini istället. O sen hällde jag vatten på mig själv. O kaffe över hela bordet. O Saga kastade saker omkring sig.

Nå, efter att stress-svetten avtog vi kikade in i H&M där alla ställningarna vid babyavdelningen stod så tajt att vagnen inte rymdes, o Saga skrek och morrade och ville INTE. Vi köpte ingenting. I KappAhl började hon bli trött så jag gav nalle och tutten o hon halvlåg nu en stund tills hon började kasta nalle o sen gråta efter nalle. På nytt o på nytt o på nytt, och ve den som inte plockar upp nalle när han faller. När ska det här eviga kastandet av saker ta slut?! Allt kastas hela tiden, i säkert nio månaders tid nu. Åtminstone! I KappAhl hade de ta 3 betala 2 så jag kom hem med två bodyn o ett par byxor i 86 åt henne, samt en superfin gulblommig reaklänning som kommer gå hela vintern och nästa sommar också.

Efter det här fick jag tillräckligt av att dra upp byxorna o kjolen och ner min blus, så efter en snabbsväng i Smarket åkte vi hem. Tog tre sekunder så sov Saga, o sover ännu på vår säng.

O här sitter jag o känner mig så trött, så trött, så trött att tårarna vill rinna. För det känns som att jag aldrig får vila, men det får ju inte Sambon heller för han jobbar hela tiden, så jag vill inte klaga. När han kommer hem efter ännu en lång arbetsdag brukar han gå ut med Saga o då ligger jag totaldäckad på soffan och bara stirrar på tvn eller glor upp i taket. Vi har en tung fas med all denna ilska som finns i en liten kropp, och jag är så trött på att alla säger att det bara är en fas. Hon har temperament, inte bara en massa faser som avlöser varandra.

Trött.

_MG_7224.jpg

Annonser

14 reaktioner på ”Att ha en dålig mamma-dag

  1. Vi har också en 1-åring som kastar allt (mjölkflaskan e extra kul så vi har mjölkfläckar överallt i köket), lägger ALLT i munnen, klättrar på allt och skriker som besatt när han inte får som han vill. Tycker lite synd om storebror som inte får så mycket uppmärksamhet som han förtjänar eftersom att dagarna går åt att hålla efter lillebror.

    Men ett tips angående skoprovning. Rita av Sagas fot på ett stadigt papper och klipp ut, förvara sen i plånboken så går det bra attprova skor, t.o.m när hon inte är med! 😉

    Det blir nog bättre! 💕

    1. Alltså man blir så tokig! Vaaarför ska det kastas? Jag trodde det skulle vara en kort fas men neeeej, det bara håller på i ett års tid! Buu! Tack för tipset om skorna! Kram 🙂

  2. Kämpa! Jag hatade också ordet fas, helvete va jag avskydde det ordet då dottern va 1 års ålder. För hos oss kändes det som om hela småbarnstiden va en enda lååååång fas. Sen i ngt skede blev det lugnare…plötsligt!
    Du är den bästa mamma Saga kan ha och du är en duktig förälder. Man får klaga o man får känna att det är tungt. För det ÄR tungt, jävligt tungt vissa dagar.
    Kämpa o massor av styrka!
    Från en annan kämpande förälder.

    1. Jaa fy sjutton för det ordet! Det ääär inte bara faser. Nästan sexton månader av kämp ÄR inte bara en fas efter fas. Det är temperament… Hoppas att det lugnar sig snart här också för just nu känner jag mig som en riktig gnäll-och-klag-mamma som bara höjer rösten hela tiden. Man gör ju sitt bästa men ÄNDÅ tror man det är ens eget fel att barnen är arga. Oj huhu. Kramar till dig!

  3. Jag har en son som är några månader äldre än Saga och jag känner igen mycket av det du skriver! Här är också en med ett fruktansvärt temperament. Han vill ständigt ha uppmärksamhet och leker väldigt sällan själv. Får han inte sin vilja igenom är det skrik och gråt och i värsta fall raseriutbrott då han börjar dunka huvudet i golvet så hårt att jag inte vågar annat än att hålla fast honom (vilket såklart gör honom ännu argare). Däremellan kan han vara världens största charmtroll. Hur som helst, ville bara säga att du är definitivt inte ensam! Dom blir ju äldre hela tiden så månne inte det blir lättare ännu en vacker dag.

    1. Ja det är nog grymt hur de skriker o slår o sparkar o har sig. Känns som att det alltid har varit så himla tungt, ibland för en liten millisekund hinner man ju tänka ”herregud vad har jag GJORT som skaffade barn”, men som tur är de ju så underbara sen också… Fast skriken suger musten ur en. Hälsn. En som satt och stirrade in i väggen under hela middagen idag. Kramar!

  4. Du är nog inte ensam om att känna så. Vår lilla har sen ett par veckor tillbaka börjat med samma arga temperament. Ve och fasa om han inte får som han vill. Tur så vet man att det blir bättre nångång trots att det nu känns som om det aldrig tar slut. Kämpa på!

    1. Alltså det hemska är att vår tjej ju så gott som alltid har haft ett hiskeligt temperament, känns som att jag bara höjer rösten här hemma, fast jag veeet att det ju inte är så. Det är ju också kärlek och pussar och gos, men tyvärr tar det där vrålandet över och suger all must ur mig. Blääää!

  5. Känner så igen mig! Världens underbaraste unge, men puh det där temperamentet. Å det där med att aldrig få vila eller fokusera på sig själv känner jag rätt ofta.

  6. Oj vad jag känner igen mig i din text. Vår son har just ett sådant temperament. Den där stress-svetten då man ser hur folk blänger ilsket på en för att man ”inte kan få sin unge att bete sig”, usch! Vi har också dagar då allt skiter på sig och andra dagar då allt går som på räls men det kräver mycket tålamod det där temperamentet. Hoppas du får känna en liten tröst i att du inte är ensam ❤

  7. Vet precis hur det är… Igår var en sån dag när jag bara hade lust att boka en enkelbiljett någonstans långt bort… Jag och Felicia hade varit oense om det mesta och det skulle bara bråkas med allt och inget var bra. 😡 På eftermiddagen gick jag ut med vagnen, dels för att få röra på mig efter allt regnande på sista tiden då man fått sitta inne och trycka, få annat att tänka på, och dels med förhoppningen att vildingen skulle somna eftersom hon inte sovit särskilt länge på förmiddagen. Men det skulle inte alls sovas, ligga ner ville hon absolut inte, och jag fick plocka en massa löv, kvistar, klasar med lingon och rönnbär för att hon skulle ha något att leka och plocka med, annars tjöt hon bara. Suck. 😥 Och sen på kvällen när jag skulle fixa kvällsgröt slet hon glasögonen av mig och då blev jag helt galen… Nya glasögon ryms ju inte precis i den tajta budgeten som vårdledig… Skulle verkligen behöva komma bort lite och koppla bort mammarollen helt, drömmer om att kunna åka och hälsa på min kompis söderut över en helg och få göra något helt annat och bara koppla av, men budgeten tillåter inte några extra resor för tillfället heller… 😕 Vi kan inte alls ha några leksaker löst i vagnen eller med då vi är och handlar, för hon slänger allt runt sig och det har också hänt att hon slängt strumporna av sig när vi varit ute med vagnen så man fått gå tillbaka och söka efter dem sen senare eller följande dag. 😧 Du är verkligen inte ensam om att känna som du gör, och vi kan hoppas att det blir lättare så småningom! En stor kram till dig!

    1. Jag tycker ALLA DAGAR ungefär alltid har varit så joobbiga och kääämpiga. Känns som att det aldrig blir lättare tider. Så himla tråkigt att känna så också för då blir ”pinnan” så kort och humöret sämre… Tyvärr. Kram på dig också!

Kommentera detta!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s