Förlossningen del 2

Del 1 hittar du här. Råder dig igen att inte läsa om du är gravid eller känslig, för åtminstone i mina ögon var detta inte en förlossning som gick som en dans på rosor.

…Kl 22.55 var jag helt öppen och det var dags att börja krysta. Äntligen! Jag tänkte att nu gör vi det här hastigt och duktigt så är hon här sen. Men det gick inte riktigt så…

I över en timmes tid krystade jag på med alla krafter jag hade, men det räckte inte. Den snabbaste timmen i mitt liv. Krafterna började sina ordentligt vid tolvslaget och då skickades det efter en läkare för att hjälpa henne ut med sugkopp. Jag är nu i efterhand glad att jag inte hade läst nånstans om hur det känns då just t.ex. sugkopp används för det hade nog skrämt upp mig då. Kan berätta att det inte var särskilt skönt alls. Gjorde hemskt ont. Men snabbt fick vi ut henne sen, och kl 00:17 föddes vår dotter.

Så långt var allt bra. Sen blev det snabbt väldigt illa. Jag hade ingen ork kvar i kroppen för att få ut moderkakan, vet faktiskt inte hur eller när den kom ut, och livmodern drog inte ihop sig som den skulle heller. Då började jag blöda våldsamt.

Plötsligt sprang fler och fler människor in i rummet, läkare och anestesiläkare, barnmorskor, sköterskor, studerande. Min barnmorska vrålade order hit och dit om att hämta mediciner, beställa blod, lägga kanyler och det ena och det andra. Öronen började plötsligt susa ordentligt och världen blev suddig. Jag fick tabletter att lägga under munnen och måste dricka nån illasmakande vätska. Dropp lades och min nyfödda älskade lilla dotter fick flytta över till pappas famn från mitt bröst. Jag såg min spegelbild i taklampan och blod överallt. Jag kämpade för att hålla mig vaken och så fort jag stängde ögonen en sekund stod nån och skakade på mig för att jag skulle öppna dem igen. Nu skulle pappa och baby ut från rummet för plötsligt var det bråttom. Så här långt hade jag förlorat 2.7 liter blod o började skaka i hela kroppen, fast jag trodde själv att det berodde på att jag hade kallt och började bli orolig. Man förstod ju inte själv vad som hände. Jag fokuserade mest på att hålla mig vaken. Det värsta minnet så här i efterhand är rädslan jag såg i min sambos ögon när de måste lämna mig.

Sängen rullades iväg med en jävla fart, jag minns att jag mest försökte hålla knäna innanför sängen så att de inte skulle slå i hissens dörrar. Sen var vi hastigt och lustigt i operationssalen där jag fick mer epidural, kanyler i både händerna och armarna, tror det var sex stycken allt som allt, och värmefiltar över kroppen som fortfarande skakade. Minns att nån talade med blodbanken och att det skulle ta 25 minuter för blodet att komma. Minns anestesiläkaren som röt åt henne som talade i telefon att det inte fick ta så länge. Det fanns två påsar blod färdigt för en riktigt akut situation men det har tydligen sina egna risker för kroppen. Tårarna rann längs mina kinder trots att jag inte tänkte på det själv. Sen sa en sköterska godnatt, andas djupt, och allt blev mörkt.

Annonser

25 reaktioner på ”Förlossningen del 2

    1. Inte så mysigt nej! Som tur märker jag inte av nån slags trauma av det, enda är att jag nog kommer överväga planerat kejsarsnitt nästa gång. Hu!

  1. Oj nej så dramatiskt det blev för dej. Men tur att allt gick bra i slutändan. Man är nog tacksam för sjukvården i det här landet minsann. Och som tur är väl det här inte så vanligt ändå?! Har iaf inte hört om något liknande tidigare.

    1. Jo det är nog verkligen fint! Som min sambo sa – I såna här situationer inser man varför vår sjukvård kostar. Vilken tur att det fanns läkare, gynekologer, barnmorskor och sköterskor på plats också mitt i natten. Att man blöder någorlunda är nog normalt, men det jag blödde var nog mer ovanligt – det märkte man på alla som jobbade där som konstant frågade mig hur jag mådde ännu två-tre dagar efter. Sammanlagt blödde jag alltså 4,2 liter blod så det var ganska rejält. Kram!

  2. Åh fy :/ Före A föddes (för ett halvt år sedan) tänkte jag ibland att något av det värsta som kan hända i en förlossning är något sådant här, att bebben kommer ut men sedan går det illa för mamman. Man kan bara va tacksam för att du överlevde. Kramar och all lycka till dig och familjen.

    1. Jag hade som tur väldigt svårt att föreställa mig att nåt sånt skulle hända mig, så man var ju totalt oförberedd på ett bra sätt. Efter förlossningen öppnade jag en bok jag hade beställt som började med att både mor och barn dog vid förlossningen, kan bara säga TUR att jag inte hade läst den före för då hade man säkert varit riktigt rädd. Kramar!

  3. Hjälp! Skönt att du mår bra nu. Och fint att vara öppen med hur det gick, så gruver det inte inom dej. Väntar med spänning på följande del!

    1. Jo jag kände att jag behövde skriva av mig, o det var nog bra för satt o bölade medan jag skrev. Första gången jag grät över det så säkert bra att processa på det sättet!

  4. Åh så hemskt! Började gråta efter sista meningen. Har själv fött ett barn och allt gick bra och om några månader så är det dags igen. Ha det bra och må bra!!

  5. Så skönt att allt slutade bra ändå, kan knappt föreställa mig hur livrädd du måste ha varit, usch ändå! Det sista man vill är ju att det ska hända något då man vet att man har ett alldeles nyfött litet pyre att ta hand om, som behöver en. Man får verkligen vara tacksam för vår sjukvård som ändå är så pass bra.

    1. Det hemska är ju att jag inte var rädd alls, mest trött o törstig. Men då fick man ju varken dricka eller sova mer förrän de sövde mig. Var nog värre för älskade sambon, stackarn. Tur att det fanns duktiga människor på jobb!

  6. Usch vilken hemsk upplevelse… Men ja, tror att det var ännu värre för din sambo faktiskt! Gudars, vad hjälplös han måste har känt sig som varken fick vara med eller kunde hjälpa på nåt vis. Det där var typ min sambos värsta mardröm om vad som kunde har hänt! Men tur så vet vi ju redan att allting slutade gott iaf 😊 bra att du skriver om det tror jag, så du inte går in i nån depression eller liknande av din hemska erfarenhet..

    1. Jo jag tror också det! Han gråter sällan men nu föll nog några tårar… Medan jag bara lugnt stirrade tillbaka o höll mig vaken. Usch och fy! TUR att allt gick bra. Man inser nog först sen efteråt hur illa det var, när jag skrev ner det här satt jag o storbölade så var nog bra!

    1. Alltså för min del kändes det inte så hemskt, man var ju så borta då ren! Grät däremot enormt mycket när jag skrev ner det här, bra att processa!

  7. Oj… det är ju tur att man inte vet på förhand hur en förlossning kommer att bli. Har själv råkat ut före lite samma sak… 3 ggr t.o.m. Det finns något som heter kvarhållen placenta som betyder att moderkakan inte kommer spontant utan släpper bara lite i kanten och du börjar blöda mera än normalt. Första gången för mig så blödde jag som mest och fick också blodtransfusion. De andra gångerna har de varit mera förberedda vid förlossningen och sövt ner mig i tid och tagit ut moderkakan. Så gissa min och alla andras förvåning när moderkakan släppte helt spontant under min sista förlossning för 1 månad sen och allt gick bra. För mig har det varit viktigt att prata många gånger med sambon om vad som hänt för att inte lämna och grubbla på det.

Kommentera detta!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s