Om att fly

Nu har det gått några dagar sen jag delade med mig av glädjenyheterna jag har drömt om sen slutet av 2017. Tänk att vi faktiskt ska få en bebis! Jag har sakta börjat våga hoppas. Varje dag har jag småsmåsmå blödningar men eftersom de har hållit på sen vecka 4 och jag nu har fått se att där dunkar ett hjärta och finns en liten typ så har jag lite vågat börja ignorera dem. Räknar ner till första ”riktiga” ultrat och hoppas att coronaviruset inte förstör det för mig. Maken får inte komma med men jag tänkte fråga om man undantagsvis kunde få filma en liten snutt att visa åt honom, förutom bilderna jag hoppas få hem. Som tur är det ju inte första barnet så han vet ju någorlunda vad som händer på ultrat, men tråkigt är det så klart ändå. (Men förstår nog varför det är så här!)

Den här veckan har känts evighetslång annars, jag är någorlunda rädd varje gång en kund kommer in genom dörren på jobbet, och nu ska det dessutom börjas samarbetsförhandlingar på måndag. Eftersom jag är gravid kan jag tydligen inte bli permitterad, men å andra sidan skulle jag i dagsläget nästan vilja bli det, med tanke på att man inte vet hur viruset kan påverka fostret. Hög feber kan ju åtminstone påverka, men som tur är jag ju snart ur den mest kritiska tiden. Vecka 12 börjar på måndag (11+0). Dessutom kommer det bli en helt annan tid på jobbet om vi håller öppet. Det känns lite spännande nog! Men nu har vi flytt till stugan i Bromarv och njuter av sol, havsluft och snön som föll i morse! Här försöker jag tänka på annat, har nästan läst klart boken som varit på hälft i evigheter, har varit ute på skogspromenad både på stigar och vägar, njutit av solstrålarna som värmer, läst böcker åt Saga och pratat massor med maken. Allt ordnar sig nog, på sätt eller annat.

På tal om graviditeten ännu, så känns det helt tokigt att jag nu kan prata öppet om det! Jag är den där typen som älskar att snacka graviditet och förlossning, har t o m funderat på om jag borde byta yrke helt och bli typ doula eller barnmorska. Vem vet vad framtiden bär med sig.

Om när det omöjliga hände i alla fall

Detta inlägg är skrivet den 28.2.2020.


 

Den 4 mars hade vi inbokat första besöket för barnlöshetsundersökningar, äntligen. Den månaden skulle det bli 2,5 år sen vi började tänka på syskon åt Sagisen. Jag köpte massvis med ägglossningstest, så många att jag skulle kunna använda tre per dag minst i flera veckors tid. Tänkte att jag slänger in allt jag kan nu, men lämnade ändå bort alla tilläggsvitaminer och dylika tips som jag testat på under dessa månader. Så, en enorm hög ägglossningstest, LCHF och tanken om att det inte händer såna som mig att bli gravid månaden före undersökningar. Jag lyckades i alla fall bonga ägglossningen denna månaden, vilket inte händer varje månad. Kände verkligen att jag inte vill gå på undersökningar.

Den 28 januari testade jag, åtta dagar efter ägglossning. Även om jag inte är typen som har den turen att få ett plus så tidigt som det är möjligt, alltså just den dagen. Jag hade beställt tester på ebay som inte hunnit komma, hade tänkt att jag köper 20 stycken på en gång nu då när jag ändå aldrig blir gravid. Så jag testade med RFSU:S omtalade tidiga test, som ofta visar sk ”viivanpaikka” alltså där strecket skulle vara om man e gravid, eller falskt plus, dock med ett gråare streck än annars.

Fick ett plus. Otroligt svagt men skickade bild till mannen genast, också han såg det otroligt svaga, rosa strecket. Händer det här mig?!

Testade efter jobbet på eftermiddagen. Starkare plus. Testade några timmar senare. Ännu starkare. Att det blev starkare trots så tidigt gjorde att jag vågade börja hoppas, lite i allafall. Sommarens missfall har varit i starkt minne de senaste veckorna.

Vi åkte på resa till Lanzarote en vecka senare och där plussade jag ett så starkt plus att kontrollstrecket var svagare än teststrecket. Fick aldrig så starkt plus i missfallsgraviditeten så vågade släppa lite på rädslan.

I skrivande stund är jag och fröet i vecka 8, det är den 28 februari, och skräcken sitter stenhårt igen. Var för första gången i mitt liv in till jouren förra fredagen då jag plötsligt började blöda, men sen slutade det. På lördag hände samma, men sen dess har det inte hänt nåt. Jag hade precis hunnit slappna av lite och lämna bort den värsta rädslan för missfall, så hände det. Men jag försöker inbilla mig att ett tidigt ultraljud ändå inte är ett löfte om att allt går bra, så jag försöker vänta tills det är dags för ultra i vecka 12. Jag har i alla fall en hög symtom som gärna visar sin existens så det håller mig lite tryggare.

Saga vet inget förrän vi har varit på ultra, men tanken på att få berätta åt henne att hon äntligen, äntligen ska bli storasyster gör att jag börjar fulgråta varje gång.

(Idag har hon fått veta och hon är öööverlycklig.)

Det har varit många känslor på sistone, en salig röra av irritation, glädje och sorg. Jag är mestadels irriterad hela tiden och vill inte att man rör mig. Jag får tårar i ögonen av lite ditt och datt och känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar göra nånting, för jag är så trött och slut hela tiden.

Jag har köpt två par mammaleggings och älskar dem. I dem mår jag bra, i allt annat mår jag dåligt. Jag vill endast ha FRÄSCHA saker som KNASTRAR när man tuggar dem, typ frasig sallad, körsbärstomater, gurka, vattenmelon och paprika är det bästa. Sött kan jag äta men vill helst inte. Salt ska det vara, förutom ovannämnda som ju nog är söta.

I det stora hela kan jag inte förstå att det händer. Är jag faktiskt gravid, äntligen, efter 30 månader av besvikelser? Ja, det är jag.

Jag är gravid.

89552590_10163186386920125_9186559356764684288_o.jpg

En bloggares snåla återkomst

Mitt bloggande återkom ju med buller och bång, INTE. Först var jag sjuk. Sen blev Saga sjuk när jag var nästan frisk. Tänkte ju självklart att hon fick det av mig. Tydligen inte, för nu är jag sjuk igen, förkyld, men med andra små symtom till som ont i halsen. Passligt på min lediga dag. Har drömt galna febriga mardrömmar precis hela natten vaknade upp helt däckad och med en mun så torr att den kunde skrämma iväg mumier, tack vare att jag inte kunnat andas genom näsan.

Tänker ändå köra iväg efter lunch från min favorit-lunchrestaurang, för såg att de har skagenröra och jag är sååå snål på skagenröra. Så det var mina planer för dagen. Take-awaylunch och soffan. Hurra. Ledig dag. Men jag ska inte klaga. för åtminstone finns det Netflix, som tur! Fast jag har inte riktigt nånting jag vill se på där just nu, började kolla på Siempre Bruja igår och jag vet inte, den liksom fastnar bara inte… än åtminstone. Har ni några tips? Jag har också en gratismånad på Viaplay på g, men tyvärr har inte hela nya Outlander-säsongen kommit än så jag hittar inte riktigt nånting där heller. Så tipsa på! TACK.

dav
En bild från vår honeymoon, för att väga upp det gråa blåsiga vädret där ute.

Vabruari

Men visst hann också jag med lite vabruari! Näst sista februaridagen och idag är jag hemma med sjukt barn. Under natten kom en elak hosta och snuva och jag riktigt hör hur det river i halsen när hon nyser, stackarn. Nå, åtminstone skiner solen så kanske jag hinner kika ut en liten sväng på eftermiddagen och få lite frisk luft. Idag skulle jag ha morgontur och såg framför mig hur jag sveper via butiken och köper grönsaker och dipp, o linschips till fredagsmyset. Får väl be maken handla istället idag.

Det positiva är ju att jag hinner slänga in en sats med tvätt mellan mysstunderna, fröken vill helst att jag ska sitta brevid och titta på när hon ritar i sin ritbok eller tittar på tv. Mammas gumma. Hon blir ju som sagt fem om ett par månader och jag undrar om det är nån slags fas på gång nu? Nån sån där ”liten blir stor men vill ändå vara liten”-grej? Damen berättar ofta om hur hon saknat mig under dagen på dagis eller när hon varit övernatten hos någon. Hon som tidigare har sagt att hon inte vill ha pussar eller kramar har nu blivit riktigt sjuk på dem och helst ska man krama henne oändligt mycket. Inte mig emot, nu när femårsdagen närmar sig har jag insett hur fort tiden har gått och sitter mest med tårfyllda ögon och minns hur åren sett ut sen hon föddes. Tunga, ja, absolut, t.ex. det att det tog fyra år för vår familj att börja sova hela nätter igen, eller den där eviga koliken som aldrig gav med sig. Men också så härliga och kärleksfyllda och mysiga.

Jaja, det här skulle inte bli ett nostalgi-inlägg. Tillbaka till verkligheten. Verkligheten som ropar maaaammaa kooooom nu.

Välkommen tillbaka!

Det är en speciell känsla när man mitt i allt finner sig vid bloggens skriv-nytt-inlägg-sida, efter ett par månader ifrån den. Situationen beror kanske delvis på att våren småningom anländer och ljuset har återvänt till Finland och därmed till mig också, delvis på att Svenskfinlands Bloggkommentator har ploppat upp överallt på sistone och lite inspirerat mig, med att bland annat påpeka att min blogg har ett tråkigt namn. Tji fick du! Den heter inte Sandra Vaihela utan den heter Drömmar, tankar och fotografier. Delvis beror det kanske på att jag har kvällstur och vet att jag egentligen borde sortera tvätt just nu.

Faktiskt så gratulerade wordpress mig till bloggens årsdag idag när jag loggade in. Jag har ju bloggat sen urminnes tider, först på x3ms community och senare på ratata och nu då på wordpress.

Sen jag kikade in senast, i december har nu livet rullat på som det brukar. I början av februari åkte vi på familjesemester till Lanzarote, en resa som på alla sätt var härligt, förutom att en epidemi av magsjuka härjade på vårt hotell, vilket fick tre dagar att så gott som försvinna i ren skräck för denna emetofobiska person som skriver.

Jag vet inte om så många läser denna blogg längre, men jag tänkte att jag kanske kunde introducera mig på nytt, ifall någon är ny? Mitt namn är Sandra Grunér-Dahlström, förr hette jag Vaihela men i samband med giftermål 2018 tog jag mammas efternamn och därtill min makes, detta har gett många huvudbry men det är nu gjort i alla fall.  Jag är 28 år gammal och jobbar som vice butikshchef och barnavdelningsansvarig i en klädbutik, något som jag upplever att alla borde göra nån gång i sitt liv. Kundservice, alltså. Varje människa kunde lära sig nånting av att jobba i kundservice. Det sagt har vi en väldigt härlig stammiskundkrets.

Jag bor i ett hus på landet med min man, dotter och våra två katter. Dottern Saga fyller fem år om ett par månader och maken och jag firar 10-årsjubileum i år, som de två löjligt kompatibla pusselbitar vi är (Vi kan bokstavligen läsa varandras tankar ibland). Från att ha varit ett inbitet Åboriginal som aldrig skulle bo nån annanstans, hamnade jag i Tenala, Raseborg och stormtrivs här.

Sandra+Sam-by-Hanna-Madeleine-Photography-168

Så hur avslutar man ett inlägg när man inte skrivit på tusen år? Ja, det vet jag inte. Jag sätter väl helt enkelt bara stopp här och hoppas andan faller på igen imorgon.

2020

Hur inleder man ett inlägg då man skriver mer än sporadiskt? Det är inte lätt, alls.

Men jag har samtidigt så mycket att säga, samtidigt som jag funderar på om jag bara borde vara tyst. Det finns så mycket jag funderar på och så många känslor som rör sig i mitt huvud varje dag. November slog hårt på mer än ett sätt och jag är så galet, otroligt, trött på allt.

Men jag har nånting att se fram emot i alla fall. I början av året åker familjen och jag på resa tillsammans, till samma ställe vi åkte till när Saga var nästan-tre-år gammal. Idag slog det mig att jag snart får känna min favoritdoft igen, nämligen doften av fuktig, varm luft som slår emot en när man går ut genom dörrarna på flygplatsen eller öppnar dörren från hotellrummet på morgonen.

Jag har den dåliga vanan att jag vaknar extremt tidigt när jag är på semester utomlands. Kroppen och hjärnan vet, att det finns så mycket glädje i de där dagarna att det bara inte går att sova längre än till soluppgången, högst. Vanligtvis har jag ensamma stunder på en sval strand på mornarna när jag hör på vågorna som sakta börjar gunga in mot land, ser solen stiga upp och fåglarna som börjar sjunga.

Ser fram emot det så vansinnigt mycket.

 

Novembertankar

Godmorgon november! 

IMG_3724
Tyvärr ett annat års november, med snö och solsken.

Bloggen går minst sagt på sparlåga men kanske den nån gång återkommer igen. Jag har kvällstur och hinner därmed sitta ner lite och ta fram datorn och ett nytt, tomt inlägg.

Jag som aldrig har energi i november, eller annars heller för den delen, har samtidigt haft en energifylld inspiration som får mig att måla om alla väggar i huset, städa klädskåp och ha hopp för ett bättre 2020, och samtidigt varit lika deprimerad som en val som ofrivilligt sköljts upp på en strand och fastnat.  Som en val känner jag mig också för det känns som att mitt ansikte fastnat i en konstant uppsvälld fas. Känner mig lite småful alla dar, helt enkelt. Sjukt kul. Hoppas det går om.

_MG_5034

Denna vecka har i alla fall innehållit lite av ALLT. Vab med Saga, en sorglig men vacker begravning av min kära morfar, väggmålning i vardagsrum och kök, hopp och besvikelse, tårar och sist men inte minst hysteriskt gapskratt, så där som om jag inte hade varit glad på ett halvår.

Vilket jag i och för sig kanske inte varit så mycket heller.

För ju mer jag närmar mig dagen då jag hade blivit mammaledig om det inte hade skitit sig så processar jag vilket år det har varit, och ännu är. Riktigt ruttet, kan jag säga på rak arm. Men som tur inte enbart dåligt, har fått nya och nygamla bekantskaper som jag klickat bra med, har tagit mig tid för mig själv på ett helt nytt sätt, har bokat en familjeresa, gjort sånt som jag velat göra i flera års tid. Dessutom har jag varit skonsam mot mig själv och tagit bort såna från sociala medier som gör att jag mår dåligt, tyvärr flera stycken som väntar barn som är i samma skede jag skulle ha varit, som bara gör mig bittra och ledsna, fast jag inte vill bli det, jag vill ju vara endast glad för deras skull! Sen mår jag ännu sämre när jag funderar på vad de tycker om det, ifall de skulle råka märka. Men ibland bara måste man vara självisk. Så om ni känner er träffade är det inte personligt.

IMG_20140724_214243

Men, i fall detta inlägg blir årets sista, så.

2020 måste bli mitt år.