Sekundär barnlöshet

I september är det två år sen vi började försöka få syskon åt Saga. Från att jag tänkte att hon skulle vara nybliven treåring så kommer hon vara minst fem år gammal när hon får ett syskon. Vi har haft en Big Sister-tröja i skåpet i ett år nu som jag snart bränner upp för den kommer hon aldrig hinna använda före den är för liten.

37262456664_4e586b0dee_oFoto Emilia Nyberg

Man tror aldrig att man själv hamnar i den situationen, vet ni. Sekundär barnlöshet finns och den gör så jävla ont. Att man ren har barn från tidigare har skillnad, ja, men det tar inte bort den där enorma sorgen av att man längtar efter fler men inte får dem.

Ibland rinner känslorna bara över, och just nu går jag igenom hela känslospektrumet. Jag är arg på mig själv som aldrig kan sluta tänka på vilken cykeldag det är, hur många dagar som gått sen ägglossning, hur länge senaste mensen höll på och om jag behöver förnya receptet på hormoner som ska hjälpa till i processen. Jag är trött på att konstant känna efter hur kroppen mår, om inte jag känner av några symtom fast jag vet att det kan vara för tidigt. Jag är irriterad för att jag vet att kolhydrater och socker kan påverka negativt men jag är för trött och deprimerad för att orka ta bort det ur min kost. Jag är ledsen för att tiden rinner iväg, jag är inte gammal, nej, men tiden rinner iväg för Saga att få det bästa möjliga förhållandet till sitt syskon. Snart är hon så gammal att hon är på en helt annan livsnivå när hon blir storasyster och de blir aldrig så där extremt nära som jag hade tänkt.

Jag är glad över Saga som är världens bästa underbaraste barn men ledsen över att hon konstant frågar efter syskon. Önskar att jag inte skulle vara irriterad på henne när jag egentligen blir ledsen.

Sånt tänker jag på idag. 

 

 

Det var en gång…

…en bloggare som brukade blogga flera gånger om dagen, som skrev om intressanta och aktuella saker och svarade på kommentarer och frågor. Jag vill tillbaka till den personen! Med tid att göra sånt. Fast ja, livet kom ju emellan och tog upp mer av tiden jag brukade tillbringa vid datorn, så egentligen är det ju bara bra så här.

Men jag önskar ändå att jag hade mer inspiration till att blogga. Nu börjar ju hösten krypa på om några veckor så kanske jag börjar om sen, och nu har ju ”hemligheten” jag höll ändå avslöjats, att vi försökt få flera barn sen 2017. Det har väl främst varit orsaken till min tystnad, att jag inte kunnat skriva om det som mest upptagit mina tankar.

Jag är i alla fall fortfarande inte gravid men hoppet lever kvar ännu, jag har inte orkat söka hjälp och egentligen tror jag mycket har berott på saker jag själv kan förändra och har förändrat, så snart ska väl jag få dela med mig av glädjenyheter också. Sekundär barnlöshet alltså, det är så jobbigt, för jag tänker själv att jag inte borde få vara så ledsen som jag blir stundvis. För jag har ju ren ett barn. Men alla som lidit eller lider av det vet att det inte fungerar så. Är famnen halvtom så är den.

Nåja, det var ju inte det jag skulle skriva om, utan bara om livet just nu i allmänhet. Veckan som börjar imorgon är min sista vecka innan jag äntligen får lite mer semester, men tyvärr verkar vädret fortsätta med att visa sig från sin sämre sida, med regn, regn, regn utlovat dag efter dag. Lika som första delen av min semester, förutom några ynka dagar då det var fint. Då var det istället EXTRA fint, så kanske jag överlever vintern på den mängden d-vitamin jag fått redan.

IMG_20190622_172429_200 IMG_20190622_111020_342

Jag är dock lite bitter på att så många snackar om att höööösten har kooommit oooh så skööönt, nej, det är inte höst ännu, för jag har ännu sommarsemester kvar! Klart att svalare väder har sin charm och sensommaren med, men jag hade ändå önskat lite sol! 

Men ni vet hur det är, man får inte alltid som man önskar, och det får man leva med! Kul saker har vi inplanerade ändå vare sig vädret vill eller ej, som ett besök till Junibacken till exempel. Tror jag är mer pepp än Saga! Dit ska det definitivt bli skönt att åka utanför högsäsong, så ryms man säkert bättre och upplever allt lugnare. Saga är ganska känslig för folksamlingar och blir lite smågalen, vilket vi upplevde senast idag då vi besökte Mylly för lite höstshopping. Hon snurrade omkring hela tiden som i en karusell, hörde inte klart en enda mening och pratade på i ett med väldigt hög röst. Så det ska bli skönt att åka en lite lugnare tid.

20190809231158_IMG_4347

Nu börjar ni kanske tröttna på att läsa mina virriga tankar, men vet ni, det har varit skönt att skriva av sig. Hjärnan är liksom överfull och jag har igen börjat uppleva den där konstiga huvudvärken jag får när jag helt enkelt inte får rum med mera tankar. Så kanske det är bra att jag skriver ner lite av dem, va? Är ni glada att läsa?

Tankar så här två månader efter

Det var fjärde juni då jag senast skrev ett inlägg. Inte såå länge, tänkte jag och kollade på datumet nere i högra hörnet, tills det slog mig att det nu är 27 juli med L, inte N.

Nåja, hur som haver. Responsen har varit enorm då jag skrev på instagram och bloggen om missfallet. Så otroligt många som gått igenom det att man knappt tror det. Jag intervjuades även till tidningen Västra Nyland förra veckan och intervjun var med i tisdags, skriven av Charlotta Svenskberg.

västis

Men, åter till responsen. E n o r m t många kontaktade mig via diverse plattformer och berättade om sin sorg eller sin längtan. Vilket gör det ännu mer sorgligt, att så otroligt många runtom mig går igenom den här sorgen och alla dessa känslor, utan att prata om det alls. Så borde det ju inte vara alls! Känslor finns det verkligen från ena ändan till den andra, för samtidigt som jag är såå glad för alla gravida just nu, är jag mycket, mycket bitter och riktigt så där grön av avund. Men, alldeles som förr älskar jag att snacka graviditeter, förlossning och barn så man behöver inte vara rädd för mig. Önskar bara det vore jag som skulle få berätta, för just nu hade jag varit i såna veckor redan att jag hade börjat känna rörelser.

Det som folk mest säger som ”tips” är ”slappna av, tänk inte på det, sluta stressa”, men vet ni vad? Jag är med i en hemlig grupp på Facebook där vi alla längtar efter barn, och något av det vi mest hatar att höra är just dessa ord. Vet ni varför? Jo, för de här orden beskyller den som försöker för att försöka för mycket. Längta för mycket. Vilja det för mycket. Det kanske inte låter så i öronen på den som säger det, men då man för n-te gången får höra en berättelse om hur person x blev gravid en månad efter att hon slutade stressa, då börjar det redan bränna i ens öron. Tyvärr. Dessutom hade vi en paus på ett halvår innan bröllopet då vi inte försökte. Ingen bebis. Så tack, men säg gärna nånting annat. Dessutom har vi nu försökt så länge att vi (jag kanske främst) vet A L L T  om vad jag ska, inte ska, borde, inte borde göra för att bli gravid.

Men nog om det! Jag vill inte gnälla så mycket, tänkte bara ge en liten inblick i känslor och tankar som snurrar så här två månader efteråt. Det tog 8 veckor prick för kroppen att komma igång igen, inte en sekund för tidigt. Nu blickar vi framåt och hoppas att det inte händer igen utan att nästa gång är vår tur.

björkar

När inget går som man tänkte

Första delen av inlägget är skrivet 14 maj 2019.

Saga väckte mig med sin hosta kvart över tre på natten och jag som skulle testa på morgonen var lite lätt frustrerad på kroppen som behövde gå på wc. Jag hade redan testat tre mornar i rad men visste att det var lite på gränsen till för tidigt då. Brösten ömmade och i magen knep det till lite nu som då.

Nå, när hon äntligen somnade om gick jag för att testa, 12 dagar efter ÄL. Ett streck… ett streck.

Jaha. Men fortfarande med lite hopp.

Gick o kollade på Saga som hostade igen, och återvände sedan tillbaka till badrummet.

Ett streck. Två streck. Två streck? Ett riktigt, riktigt svagt. Men ett streck till ändå.

Först tårar. Sjutton månader senare får jag två streck. Sen panik. Känns det inte lite som att mensen ska komma ändå? Jag vet ju att det är ett symtom på graviditet också men ändå är rädslan där genast, att det här inte kommer gå hela vägen. Ska jag behöva vänta sjutton månader till sen, sjutton månader av ”Ska ni int skaffa syskon då? När ska ni skaffa syskon? Ska inte Saga bli storasyster nångång?” osv.

Före jag vågar ladda ner en gravid-app ska det testas på nytt. Två streck betyder graviditet även om det är svagt, men vem vågar lita på det? Så idag ska det handlas ett nytt test. Eller fem.

Tills det kan jag alltid dricka kaffe innan jag behöver dra ner på det.

4 juni 2019.

Jag gick på ultraljud igår efter att ha blött i åtta dagar i sträck.

Jo, där fanns ett litet liv. Men ett liv som slutat växa två veckor sen och inte alls motsvarade vecka sju. Trots att jag la mig ner på britsen med armar och tår korsade och ett hjärta som bultade hårt och hoppades på mirakel, så visste jag. Hela tiden visste jag att det inte kommer bli nåt av denna graviditet. I nästan en månad hann jag gå omkring och vara livrädd för att glädjas samtidigt som jag försökte säga mig själv att jag måste kunna vara glad även om det går åt pipan.

Det gick åt pipan. Alldeles som jag misstänkte, och jag känner ett skriande behov att skriva av mig, för jag vet att så otroligt många i min bekantskapskrets har varit med om samma, men ingen pratar om det. Varför inte? Man ska väl inte behöva skämmas för att man försöker skapa liv.

Just nu har jag enormt sjukt i magen och väntar på om det blir bättre eller värre, väntar på att allt ska komma ut, funderar på om jag borde sjukskriva mig eller om jag vågar fa på jobb imorgon. Hur ska jag kunna vara glad på jobbet när själen skriker? Men är missfall en orsak att vara hemma? Jag vet inte vad jag själv vill och alla känslor är tillplattade, jag är mest bara sur och irriterad medan resten är tomt. Så många tankar som snurrar.

Tre lustiga saker som gör mig glad

Jag har rätt länge haft en lista i huvudet på lustiga saker som gör mig glad. Jag tycker alla borde göra en sån, för det finns ändå alltid en hel del små vardagssaker som gör en lite glad i själen. Vissa mer barnsliga än andra, med tanke på punkt två i min lista.

Punkt 1 – Bruna hönsägg. Jag blev alldeles lycklig ända in i själen när jag köpte ägg här om dagen och de var bruna. Av nån anledning skänker det mig glädje.

Punkt 2 – När man kör rätt hastighet på en vägbit, och nån åsna hänger fast i bilens rumpa (säger ni andra också bilens rumpa?) och inte kan hålla nån slags avstånd what-so-ever, för att sen fräsa om 40 kilometer överhastighet och försvinna i horisonten… och där trodde ni jag var en vuxen människa som tycker det är skönt att slippa såna chaufförer, men sini nej, det som skänker mig ofantligt mycket välbehag i denna situation är när man fem minuter senare kommer ikapp samma bil som hamnat bakom tre lastbilar, sju bilar och en traktor. O så får man köra där bakom dem o stirra stint o fråga dem mentalt om det var värt det?

Punkt 3 – Nånting som ger mig galet mycket bra fiilis och som jag kan sakna ofantligt mycket under vintermånaderna är den där sekunden då man öppnar dörren när det är varmt och fuktigt utomhus, och så känner man doften. Den doften vill jag ha på burk. Det bästa som finns när man åker till t.ex. Kanarieöarna är att stiga av planet och slås av den där väggen av saltvatten, värme och fukt. Mmm-m-mmmmmm.

20180910091336_img_0660_30904476028_o

En natt utan barnet

Vet ni, inatt var Saga hos sin momi på övernattning. Jag tänkte så klart genast på SOVMORGOOOON!! Jag var vaken länge för tänkte att jag ju får sova ut. Gick till och med i duschen på kvällen fast klockan var midnatt.

O så vaknar jag av ögonvärk klockan sex. Så där att jag inte får upp ögat men inte kan ha fast det heller, för det svider o värker så. Nå, somnade otroligt nog nästan om, tills katterna tyckte att de skulle leka och leka skulle de verkligen. Efter tre varv över mitt huvud nappade fröken Iris 4 månader fast i mitt finger, som råkade vara en millimeter över kanten, med sina klor och hängde kvar där. Så ni kan ju tänka er den goda fiilisen efter det.

Hur som haver, klockan är 07.04 och jag dricker morgonkaffe. Avslappnande natt som vanligt. Tröttare än jag var igår. Idag ska jag storstäda för sen kommer jag knappast hinna eller orka med nånting sånt i några veckor framåt. Men det fixar sig.

20180827093946_IMG_0219

Idag längtar jag efter sommar och semester.

Ett par veckor senare

Jag tänkte börja veckan med något så sällsynt som ett blogginlägg! Det är ju två veckor sen senast igen och här emellan har jag varit på semester och tillbaka på jobb en tid redan.

Det har av orsaker jag inte går in på desto mer varit en tid i livet på sistone där inget riktigt går att planera – varje vecka är planerad men så hamnar jag ändå ändra om och lämna allt jag tänkt. Det har varit så sen oktober ungefär så det var ooooobeskriiiivligt skönt att ha semester och kunna göra det som kändes bra just den dagen. En dag målade jag om i Sagas rum, det kommer jag försöka uppdatera lite mer om om ni vill läsa? Det blev riktigt dunderbra, både Saga och jag är såå nöjda! En dag åkte vi till simhallen på tumis. En dag var det lekdejt som gällde hos Linda och hennes barn.

Det kanske största som hände under vår lediga vecka var att vi fick hem en kattunge, så nära som från grannhuset. Hon heter Iris och hon är en riktig djävul till buse kan jag säga. Nerverna testas minsann!

Men söt som socker, det är hon.

47275219361_64087411b4_k (1).jpg33399428548_e609fb9099_k.jpg47275219421_5a771ae8c2_k.jpg